Pygmalion förälskade sig i en skulptur. I sin egen skapelse såg han något som han inte kunde finna i världen omkring sig. Hans berättelse handlar om konstnärens längtan efter skönhet, och om att hålla fast vid sin idé om fulländning även när verkligheten ser annorlunda ut.
Det är lätt att skratta lite åt Pygmalion, den cypriotiske konstnären i Ovidius ”Metamorfoser”, som förälskar sig i en skulptur han själv har skapat, ”Galatea”. En man som föredrar en bit elfenben framför verkliga kvinnor är en tacksam karikatyr av konstnärlig självupptagenhet, verklighetsflykt och oförmåga till mänsklig gemenskap. Skrattet skymmer dock något som är större än Pygmalions märkliga förälskelse: att ideal även handlar om moral och förmågan att stå upp för det man tror på.
I berättelsen om Pygmalion förnekade de cypriotiska kvinnorna, Propoetiderna, Venus gudomlighet, och därför berövade gudinnan dem deras skam. De började prostituera sig, och deras ansikten förlorade till sist sin mänskliga mjukhet och hårdnade till sten. Pygmalion såg deras beteende och fylldes av avsmak. Han ville inte ha med dem att göra. I stället högg han fram en helt fulländad kvinnofigur i elfenben. Han förälskade sig snart i sitt verk, beundrade hennes ansikte, kysste henne, klädde henne i vackra tyger och gav henne smycken. Han lade henne på mjuka bäddar och talade till henne som om hon kunde svara. Till slut bad han Venus att ge honom en hustru som liknade den elfenbensdam han hade skapat, och Venus gav skulpturen liv. Det som först bara fanns som en bild blev en människa av kött och blod.













