Det kom knappast som någon överraskning, men SCB-mätningen från förra veckan cementerade intrycket av en enorm uppförsbacke för Tidöregeringen. Nästan 13 procentenheter ligger man efter de rödgröna nu. Bland statsvetare och politiska kommentatorer har det varit tunt med förslag på händelser eller utvecklingar som skulle kunna vända trenden.

Det är svårt att veta exakt vad det är de flydda väljarna är så missnöjda över med regeringen Kristersson – och även vad det är som gör att de nu föredrar en rödgrön regering. Det är alltid vanskligt att spekulera över en garanterat disparat grupps motivationer, men ett par försök till psykologiska analyser kanske ändå kan vara intressanta, i brist på hårda fakta kopplade till eventuella sakfrågor. 

Personfrågan går inte att komma runt. Kristersson har som sittande statsminister i stort sett levererat vad han lovat, i ett läge med internationell osäkerhet (som sägs gynna sittande statsminister). Ändå har han uppemot tio procentenheter sämre förtroendesiffror än oppositionskandidaten. Det här känns inte som något som kan repareras på ett drygt år, och Kristersson kanske inte heller är den sortens politiker som ”brandar om” sig. Hans varumärke är den vuxne i rummet, den professionelle statsmannen, och han har hållit sig till det, konsekvent utan att varken överraska särskilt positivt eller negativt.