Det politiska språkbruket blir allt grövre. Motståndare påstås inte längre bara ha fel, utan beskrivs som fascister, kommunister och hot mot demokratin. Och när varje konflikt görs till en kamp mellan gott och ont förlorar orden sin verkliga betydelse, skriver USA-experten Anders W. Edwardsson.
N är Donald Trump i förra veckan döpte om Lake Ontario till Lake America för att på sitt underfundiga sätt markera missnöje med kanadensarnas ovilja att skriva på ett nytt handelsavtal mellan länderna blev reaktionerna många. Många blev glada och upplevde det hela som humoristiskt, andra blev så arga och upprörda att de fick det hela att låta som gällde det livet, vilket inte är så konstigt dessa dagar. Många tar politik så allvarligt, särskilt när saker går dem emot, att kommentarer ofta saknar rim och reson.
Samma sak hände i Sverige när sverigedemokraten Richard Jomshof för cirka en månad sedan på X lade upp en bild på Vidkun Quisling bredvid Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg och kallade den senare för ”quisling”. Då den norske nazisten Vidkun Quisling samarbetade med den tyska ockupationsmakten, dömdes för landsförräderi och avrättades 1945 var detta förvisso allvarligare än att delvis på jox döpa om en sjö. Men ändå.










