Människor har alltid dansat, och alltid till musik, och detta har varit en självklar del av det sociala livet. Det finns några få undantag, som vår egen tid. Att i egentlig mening kunna dansa, att ta inövade danssteg tillsammans med andra, är i dagens Sverige ingen självklarhet.
Ett annat undantag från regeln om den allestädes närvarande dansande människan var den romerska överklass som inte kunde tänka sig att dansa (men gärna tittade på när professionella dansare gjorde det). Ett tredje undantag är den kristna kyrkan, där kulten åtföljs av sång och instrument men där dans aldrig har haft någon plats.
Att såväl hög som låg dansade under organiserade former till sång och instrumentalmusik var dock normalt sett en självklarhet i den västerländska kulturen. Vi vet också att redan medeltidens organister och hovmusiker lånade över dansmelodier till sina instrument, en praxis som under renässansen togs över av lutenister och cembalister.










