Barkarbystaden i Järfälla är en symbol för en bostadsmarknad ur balans. Äntligen skulle man råda bot på bostadsbristen och de höga priserna i Stockholm, men i stället har man byggt mer av det folk inte vill ha. Den svenska bostadsmarknaden är en planekonomi – med samma resultat som i Sovjetunionen: överskott och underskott på samma gång, skriver ekonomen Patrick Westöö.
Hundratals nybyggda hyresrätter står tomma, och lägenheter som förmedlas via bostadskön lämnas tillbaka för att de inte går att hyra ut. En bostadsrätt i området tar i genomsnitt 72 dagar att sälja, och många säljare har tvingats sänka priset. Exakt samma mönster syns i Spånga, där Bromstensstaden byggs ut trots att intresset är svagt. Bostadsrättspriserna i Järfälla steg med 2,1 procent det senaste året, jämfört med 7,9 procent i Stockholms stad. Vi har i praktiken fått två bostadsmarknader: en med bostäder som folk faktiskt vill ha och en med bostäder som ingen vill bo i.
Vi har upprepat misstaget från 1960-talet. Vi har byggt ett nytt miljonprogram utifrån samma modernistiska ideologi – och får föga förvånande samma resultat.
Samtidigt slår innerstaden nya prisrekord. I Vasastan och på Norrmalm kostar en bostadsrätt i snitt 130 000 kronor per kvadratmeter. En rymlig trea kan kosta 12–14 miljoner kronor och en villa i Ålsten eller Äppelviken 18–22 miljoner.
Hur går detta ihop med en påstådd bostadsbrist? Svaret är att vi har brist och överskott samtidigt. Vi saknar inte bostäder i allmänhet, vi saknar bostäder som människor vill bo i.
För de flesta är priserna i innerstaden fantasisummor. En bostad för 14 miljoner kräver minst 1,4 miljoner i kontantinsats och en hushållsinkomst på närmare 2,3 miljoner kronor om året. Endast 2,5 procent av alla förvärvsarbetande tjänar över 1 miljon om året. Ett par med två vanliga Stockholmslöner har råd med runt 45 kvadratmeter i innerstaden – en liten tvåa, inte ett hem för en familj. Gapet fylls i stället med lån: Hushållens skulder motsvarar i dag nästan hela Sveriges bnp.
Det handlar inte enbart om läge. Lägenheter i innerstadshus byggda före 1900 säljs för omkring 40 procent mer per kvadratmeter än i hus från 2000-talet. Vid Mariatorget på Södermalm säljs lägenheter i de klassiska kvarteren för i snitt 128 000 kronor per kvadratmeter. Kring Södra station, 350 meter bort och byggt runt 1990, är snittet 86 000 kronor. Fem minuters promenad – nästan 50 procents skillnad.
I en undersökning från Hemnet uppgav 47 procent att förra sekelskiftet är deras favoritperiod för bostadshus. Ändå byggs nästan ingenting i den stil som flest föredrar.
Till byggbolagen och politiker: Bygg vad marknaden faktiskt efterfrågar.
Brist och överskott sida vid sida är planekonomins kännetecken. I Sovjetunionen köade människor för det de ville ha, samtidigt som lagren fylldes av sådant ingen efterfrågade. Sverige är inte Sovjetunionen – priset på en bostadsrätt sätts fritt. Men vad som får byggas, var och hur det ser ut bestäms av kommunernas planmonopol, detaljplaner och gestaltningsprogram. Där når köparnas signal aldrig fram.
I nästan alla andra branscher blir produkterna både bättre och billigare med tiden. Men på bostadsmarknaden bor de med högst köpkraft i hus som byggdes för 100–150 år sedan, i ett då fattigt Sverige. Efter ett och ett halvt sekel av teknisk utveckling och ökat välstånd har vi misslyckats med att bygga något som marknaden värderar högre.
När det hävdas att det inte går att bygga som på 1880-talet är det löjeväckande. Vi har flugit till månen, satt en superdator i var mans ficka och utvinner vår energi ur atomkärnor – men skulle inte kunna bygga vackrare och mer eftertraktade hus än på 1800-talet? Dessutom byggs det för fullt i klassisk stil på kontinenten.
Det finns inget formellt förbud mot klassisk arkitektur, men systemet fungerar som ett. Det saknas utbildning i klassisk arkitektur vid svenska lärosäten, och i markanvisningarna är det tjänstemän och politiker – inte köparna – som avgör estetik och utformning. De få klassiska arkitekter som finns stoppas gång på gång. I de flesta fall är det tjänstemän och stadsarkitekter som säger nej till klassiska projekt.
Till byggbolagen och politiker: Bygg vad marknaden faktiskt efterfrågar. Ni vet att ni har lyckats den dag då priserna på sekelskifteshus i innerstaden börjar sjunka. Det finns ingen generell bostadsbrist i Stockholm – en trea i en 1970-talsförort kostar i dag runt 1,5 miljoner kronor. Varför ska någon betala tre gånger så mycket för en liknande lägenhet i ett nybyggt område som Barkarbystaden?
Arkitekturupproret, med sina tiotusentals följare, är i grunden en konsumentrörelse: människor som organiserar sig för att det ska byggas mer av vad folk vill ha. Att det krävs en folkrörelse för att marknaden ska få leverera vad konsumenterna föredrar visar hur trasig marknaden är.
Så länge modernismens norm- och planmonopol råder kommer vi att fortsätta ha brist och överflöd på samma gång.
Patrick Westöö
Ekonom
