Personligt: "Vi trodde att pappa var väl omhändertagen"
Susanna Almström (vä) med sin pappa Rune och syster Anette (hö). Foto: Privat


I artikelserien "Röster från Sverige" berättar individer om något de har varit med om. Det här är deras egen version av händelsen. Eventuella åsikter reflekterar inte nödvändigtvis Epoch Times åsikter.

”Jag fick ett starkt behov av att berätta min berättelse om vår pappas sista tid i livet. Så ovärdigt och illa. En äldrevård som helt är söndertrasad och något som sker varje dag och har gjort i så många år.” Så skrev Susanna Almström till Epoch Times. Här berättar hon om sina personliga upplevelser av pappans sista tid, men också om hur det gett henne kraft att satsa på en positiv förändring.

Hur kommer det sig att Sverige har så höga dödstal i covid-19 i jämförelse med många andra länder? Hänger det bara ihop med viruset i sig eller finns det andra orsaker som kan ligga bakom? Jag är övertygad om att det finns en hel del andra förklaringar som bör belysas ordentligt. Min tro är att mycket ligger i Sveriges helt usla förberedelse som fanns inom äldrevården inför virusets ankomst.

Vi har hört det i många år nu; ropen på hjälp från personalen, förtvivlade och arga anhöriga och verksamhetschefer som har larmat. Vi har sett en äldrevård som de senaste 30 åren monterats ner del för del och det svenska samhällets oförmåga att upprätthålla en hög medicinsk kompetens på våra äldreboenden. Och slutligen en stor oförmåga att förstå att en kropp precis hela livet måste få tillgång till en bra och balanserad näringsstatus, få frisk luft, känna samhörighet, bli sedd och dagligen få röra på sig utifrån sin förmåga. Livet måste få fortsätta att ha en mening varje morgon man vaknar. Hela livet måste vi få vara efterfrågade och betyda någonting i ett större sammanhang.

Bilderna som har etsat sig fast på näthinnan från hur min fars sista två dygn i livet blev där i slutet av mars 2020 rullas upp om och om igen. Hur jag och min syster Anette stod på det privata äldreboendet och förtvivlat försökte få personalen att kalla in en läkare, koppla på näringsdropp, ge pappa vatten och få fram en syrgastub. Minuterna tickade och vi förstod att pappas liv var på väg att rinna ut. Vi hade inte en chans i världen att hinna agera, eller snarare att kunna agera. Det var en ny situation för oss båda.

Någonstans i kaoset vaggades vi in i tron att allt var i sin ordning. Den biten smärtar oss båda enormt idag; att vi inte skrek högre, krävde mer och gick på vår magkänsla. Vi kände ju att det var fel, men det var inte lätt när en läkare (via telefon) hävdade något annat. Båda var vi ganska små där och då, och hur skulle vi kunna veta bättre än vården och en läkare som sagt sitt?

Saknad trygghet

Vår pappa, med det starkaste hjärtat, som alltid hade haft blodvärden och kondition på topp och trots sin ålder inte åt en endaste medicin. Men när minnet började svikta och pappa inte riktigt fick ihop alla bitar så började samhället långsamt svika.

En trygghet med människor man känner igen och ett lugn som borde få vara en självklarhet för varenda människa infann sig aldrig.

Hemtjänsten kopplades på med ungefär trettio olika människor på schemat som dök upp med enorm tidspress och undrade om pappa ville ha mat. Nästan varje gång sade han nej, tryggheten fanns ju liksom inte där hos en man som alltid klarat sig själv. En trygghet med människor man känner igen och ett lugn som borde få vara en självklarhet för varenda människa infann sig aldrig. Hur kan någon ens stå för att det är en värdig omsorg?

En normalt aktiv pappa blev tröttare och tröttare som en effekt av näringsbrist och neddragna persienner. Det i sin tur ledde till färre turer till dagverksamheten som alltid varit en daglig och mycket viktig rutin. Här hade pappa sina kompisar och han älskade sitt ”vuxendagis”, som han kallade det.

Hans dagliga eftermiddagspromenader upphörde då orken och rutinerna rubbades. Fysisk aktivitet hade alltid varit en självklarhet och ett måste för att må bra och något han tidigt lärde sina döttrar. Det är inte många år sedan pappa blev svensk mästare i gång och gick milen på 62 minuter som 73-åring, så hans hjärta, kondition och muskelstyrka var det inga problem med.

Här någonstans började jag och min syster bli ordentligt oroade då vi såg att hans annars starka fysiska kropp började ge vika. Vi ringde vården för att få hjälp, men de hade inte tid förrän om två veckor. Närakuten, på plats, ville inte heller ta emot trots att han fick ta stöd på sin svärson för att orka stå upprätt och trots vår vädjan. De hänvisade istället tillbaka till vårdcentralen. Han var helt enkelt inte prioriterad, på grund av sin ålder.

Medicinering trots förmaningar

Sent en söndag kväll i mitten av februari ringde vi ambulans för att med säkerhet släppas in och få träffa en läkare. Galet bara det och ett enormt slöseri på resurser. På akuten visade allt på normala blodvärden och som vanligt extra tumme upp för hans starka hjärta. Det syntes tydligt att han hållit sig i form hela livet. Så utan diagnos och anmärkningar fick han ligga kvar för observation och därefter togs beslut om att några dagar på geriatriken skulle göra gott för att stärka upp med lite extra omsorg och näring.

Den natten sov vi gott med tryggheten att pappa var väl omhändertagen. Trodde vi.

Pappa hade inte problem med ångesten eller sömnen; pappa behövde näring, omvårdnad och trygghet.

Vi hann knappt vakna tisdag morgon förrän samtalet kom om att pappa kollapsat totalt och nu var på väg tillbaka till sjukhuset. De hade gett honom diverse mediciner i form av sömnmedel och ångestdämpande TROTS våra högljudda förmaningar om att pappa varken behövde eller tålde den typen av mediciner, vilket var konstaterat sedan många år tillbaka. Vi såg även till att det skrevs in i hans journal.

Vi var förberedda på den biten då vi hört en del historier om att det är mycket vanligt att våra gamla, ofta slentrianmässigt och helt utan medicinska grunder, ges denna typ av medicin. Vi satte till och med upp lappar vid pappas säng så att det inte skulle bli fel. Pappa hade inte problem med ångesten eller sömnen; pappa behövde näring, omvårdnad och trygghet.

När vi kvällen innan vinkade farväl på geriatriken mådde han bättre än han gjort på flera månader. Han var både pigg och glad och åt själv med god aptit och var vid mycket gott mod. Tolv timmar senare var han ett paket med blöja som varken kunde gå, prata eller ännu mindre äta själv.

Här tappade vi pappa och han tappade även sig själv. Vår normalt krigande, starka pappa var helt plötsligt oförmögen att alls ha någon kontroll över sin egen kropp. Han var nu ett paket för vården att ta hand om, men sorgen i hans ögon och alla tårar visade att han ändå förstod.

Förflyttningar och fysiska försämringar

Det ena ledde till det andra och han åkte på en lunginflammation, troligen på grund av överfull kateter vid flertalet gånger. Vi gissar att orsaken var underbemanning. Det tillkom proppar i lungorna som krävde intensivvård, något vi antar kom sig av de enorma stresspåslagen hans redan svaga kropp utsattes för.

När han långsamt började komma tillbaka började nästa kaos och uppvaknande för oss anhöriga om hur förnedrande och ovärdigt våra äldre faktiskt behandlas idag.

De här veckorna vill vi helst glömma. På drygt fem veckor hann pappa vistas på tolv olika ställen. Så fort han började återhämta sig och ögonen visade lite livsgnista så kastades han vidare till nästa boende, vilket varje gång ledde till att infektionsvärdena ökade, då man misslyckades med att slutbehandla hans pågående lunginflammation. Varje flytt innebar så klart också stor stress som försämrade hans fysiska mående.

Hans sväljmuskel försvagades, vilket gav problem med vätska i lungorna och varken den livsviktiga antibiotikan eller någon näring att prata om kom in i hans kropp, för vem hade tid att sitta och mata en gammal man med tesked. Hans ”kost” vid det här laget bestod mestadels av mixade drycker av diverse sockerarter. Att säkerställa att kroppen fick allsidig näring för att stärka immunförsvar och sitt eget självläkande existerade inte.

Jag minns särskilt ett tillfälle när vi ifrågasatte en avdelningschef på ett korttidsboende hur han kunde garantera att vår pappa fick i sig av alla livsnödvändiga näringsämnen. Han stod som ett frågetecken och hade faktiskt aldrig fått frågan tidigare; han behövde ta den vidare. Hur är det möjligt 2020 att den kunskapen inte är en självklarhet om man ska ha hand om människors välmående och hälsa?

Pappas psyke och kropp blev nu tröttare och tröttare för varje dag.

Sista tiden

För mig och min syster växte mardrömmen. Det blev inte bara en tid att se sin älskade far brytas ner, det blev även en tid då vi fick ta på oss samhällets misslyckade ansvar tidsmässigt. Varje dag var vi där timvis för att backa upp, finnas nära, peppa och se till att pappa fick i sig antibiotikan och annan medicin. Vi matade pappa med hemgjord kost som vi proppade med vitaminer, mineraler och aminosyror. Vi tränade på att gå, samtalade och höll handen när pappa skulle somna.

Sedan kom Corona och vi stängdes ute. Vi kämpade med att upprätthålla en nära kontakt för att säkerställa att pappa sköttes om väl. Två veckor gick och nästa gång det sista boendet ringde var det för att berätta att det nu var dags för palliativ vård. Vår värld rasade samman totalt.

När vi släpptes in kunde pappa inte säga ett ord eller ännu mindre röra sig. Han låg där helt stilla med stängda ögon och kippade efter luft, med hög feber och troligtvis enorma smärtor och dödsångest. Sjuksystern sade att man såg ut så när man skulle dö och vi fick höra att febern kallades typ ”dödsfeber”, sådant som kan komma när kroppen ska gå vidare.

Personalen misstänkte covid-19, men svaret kom först dagen efter att pappa hade dött och var då negativt. Samtidigt kom svaret att han hade skyhög sänka, som så många gånger tidigare, på grund av en icke färdigbehandlad lunginflammation som fått fart igen när inte antibiotikan kunnat ges intravenöst.

Det fanns ingen läkare på plats att ställa frågor till, bara en läkare som via telefon till sjuksyster, utan en fysisk träff med pappa, hade bestämt att hans liv nu inte skulle räddas. Ingen vätska, inget näringsdropp, ingen syrgasmask, inget febernedsättande, bara en plågsam väntan på döden med vidöppen mun kippandes efter luft.

Det tog nästan två dygn, men pappa fick avsluta med våra lugnande ord och våra samlade händer i hans.

Foto: Privat

Illa fungerande vårdsystem

Idag är pappa borta. Kvar står vi, inte bara med en enormt stor sorg och trauma att hantera, utan också med en ilska över hur det kunnat gå så käpprätt åt helvete fel. Vi vet nu att detta inte bara gäller vår far – det händer varje dag. Vi har en äldreomsorg och vård som totalt har krackelerat, som våra politiker, varenda parti tillsammans, under många års tid har hjälpts åt att lägga längre och längre ner på prioriteringslistan.

Vi vet att pappa kunde ha räddats om han hade blivit behandlad så som en människa är värd att behandlas. Som min syster skrev dagen efter vår fars bortgång: "Om den svenska vårdapparaten hade kunnat upprätthålla det mest basala som näring, trygghet, uppföljning eller ens något så simpelt som en fullföljd antibiotikakur."

Allt verkar handla om en kostnad att snabbt skicka vidare; vidare till en annan avdelning, ett annat sjukhus, en annan instans.

"Allt verkar handla om en kostnad att snabbt skicka vidare; vidare till en annan avdelning, ett annat sjukhus, en annan instans. En kostnad att skicka till en annan läkare med den ekonomiska piskan vinande över sig. Vidare ut i otrygghet och vidare till en nyuppvaknad infektion. Om och om igen i en vårdapparat där du inte är prioriterad."

Min och min systers ilska kommer och går. En anmälan är på väg in, vilket är ett sätt att stå upp för vår älskade far som borde ha fått många fler år att leva tillsammans med oss, barnbarn och barnbarnsbarn.

Och viktigt är att förstå att ilskan INTE riktar sig mot personal utan mot hela systemet och maskineriet kring våra äldre. Det handlar om resurser, prioriteringar och engagemang. Vi träffade många medmänskliga änglar på vägen som kämpade hårt med stort hjärta, men som samtidigt var trötta både psykiskt och fysiskt av den stress och vardag de levde i.

Hälsosam modell för äldreboenden

Älskade pappa, ditt liv och allt du gav oss och vårt land, din tid, din lojalitet och den fantastiska medmänniska du var ska inte glömmas. Det lovar vi dig. Vi kommer att kämpa för att få till en förändring. Förutom att vi tänker kriga för att ge dig upprättelse så har nu en idé presenterats för Allmänna Arvsfonden och innan sommarens slut så åker en ansökan in.

Ett pilotprojekt har redan sedan en tid tillbaka dragits igång med fantastiska resultat och vi ska försöka göra så gott vi kan och erbjuda det som är våra starka sidor. För så här får det inte vara. Vi måste hjälpas åt att bygga upp något som helt har raserats.

Och precis varenda en som suttit som politiker de sista tre decennierna borde skämmas och be om ursäkt, för att därefter lägga sin energi på att bygga om den vård vår far och alla andra äldre är värda.

Vårt sätt blir att kämpa för er genom att bygga en hälsosam modell för äldreboenden där vi fokuserar på fortbildning, inspiration och motivation till att satsa mer på fysisk aktivitet, samhörighet, frisk luft och näringsriktig kost och dryck.

Vi ska ge kunskap, glädje och verktyg som vi vet fungerar och där man snabbt ska kunna se de positiva effekterna av ett friskare boende med friskare äldre, mer energifylld personal och tryggare anhöriga.

Vi ska ge kunskap, glädje och verktyg som vi vet fungerar och där man snabbt ska kunna se de positiva effekterna av ett friskare boende med friskare äldre, mer energifylld personal och tryggare anhöriga. Metoden är beprövad på barn och unga, i både förskola och skola, sedan många år tillbaka. Nu växlar vi bara målgrupp – en målgrupp som behöver oss mest av alla.

Parallellt hoppas vi att våra politiker nu börjar förstå att vårt höga antal döda inte går att skylla enkom på ett virus. Vi hoppas få se att mycket pengar läggs på att öka resurser i form av utbildning, antal anställda, höjda löner, samt ökad medicinsk kompetens på plats.

Nu måste alla tänkbara och starka krafter gå ihop. Nu gör vi det här tillsammans, för det är vi skyldiga Sveriges äldre som byggde det fina land som vi idag lever i. Det är vårt ansvar och det är bråttom.

Vår pappa dog den 24 mars 2020 och blev 79 år.

Susanna Almström med sin pappa. Foto: Privat

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för vilseledande information. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi bevakar viktiga nyheter som annars kan ignoreras. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.