Museum Ordrupgaard utanför Köpenhamn visar nu den stora retrospektiva utställningen ”Pekka Halonen. Finland kallar”, med runt 85 verk som följer konstnären från de tidiga åren och det internationella genombrottet till de sena landskapen, där snö, skog, sten och ljus gradvis blir en del av måleriets väsen.
”Naturen utgör skelettet i mina målningar, men det är stämningen som är själva innehållet – själva kärnan. Om denna stämning kommer utifrån eller inifrån mig själv vet jag egentligen inte. Jag föredrar att inte grubbla över sådana frågor, men en vacker dag kommer jag att finna det jag söker – och då ska jag fånga det på duken.”
En manlig röstskådespelare i rollen som den finske konstnären Pekka Halonen läser upp citatet i hörlurarna. Jag sitter framför en fors som strömmar genom ett snötäckt skogslandskap, och visst är det stämningsfullt. Träden kastar kalla skuggor på den snöbelysta snön och jag tror att jag kanske har varit där vid just den där forsen någon gång, just den där dagen, just vid den tidpunkten. Det karga ”Kalevala”-landskapet biter till i min kind innan jag lägger hörlurarna ifrån mig och tar en närmare titt på Halonens penselföring. Forsens tjocka, skummande lager i ockra och vitt, fallet som nästan skulpteras ned över stenbädden.












