Stadsvakter och brandvakt, poliskamrar och politisk övervakning – 1700-talets ordningsmakt hade många ansikten. I Stockholm växte ett nytt polisväsen fram, där jakten på tjuvar gick hand i hand med renhållning, brandskydd och uppsikt över vad invånarna sade om kungen. Ordning var också kontroll.
Polisväsendet, eller ordningsmakten om man så vill, har självklart inte alltid sett ut som den gör i dag, inte heller på 1700-talet, vilket är det århundrade vi här kommer att befinna oss i. På landsbygden fanns det ingen statligt förordnad polis, utan det var i stället kronofogden, helt enkelt ”kronans fogde”, som hade det övergripande ansvaret.
Även om uppdraget också på 1700-talet handlade om att driva in skatter och utmäta egendom för förfallna skulder så var uppdraget lite bredare än det som myndigheten med liknande namn har i dag. Kronofogden hade nämligen även det övergripande ansvaret för att lagar och förordningar efterlevdes. Under sig hade kronofogden länsmannen, som antingen var avlönad eller delvis ”självägande”, vilket kunde innebära att han till exempel drev ett jordbruk vid sidan av arbetet som länsman, fick inkomster av att skriva ut dokument som människor behövde eller handlade vissa ärenden. Han kunde också få en del av de skatter som drevs in. I hans arbetsuppgifter ingick bland annat att efterlysa brottslingar och förhöra vittnen. Under länsman fanns fjärdingsmannen, vars uppgift var att hålla uppsyn över den fjärding (del av en socken) där han själv bodde, gripa misstänkta samt larma länsmannen när grövre brott hade begåtts. Fjärdingsmannen var i regel en skattebonde som hade valts till sin position av sockenstämman, i regel för en begränsad tidsperiod. Uppdraget var en förtroendepost, och fjärdingsmannen avlönades in natura av bönderna själva.













