Den aktuella vårdreformen har tydliga brister: svag uppföljning och mätbarhet framför nytta. Därtill riskerar Socialstyrelsens formalisering att förvärra. Det skriver gruppledaren för Sverigedemokraterna i Region Västerbotten, Petter Nilsson.
Tidigare har regeringar i samförstånd med SKR drivit på för vårdens omställning till ”god och nära vård”. En reform bland många i raden av reformer. Den här gången skulle vårdens problem lösas, tänkte man.
När reformen skulle genomföras försökte man komma överens om villkor för att få till förändringarna som – till synes – alla var överens om. Vården skulle bli god och personcentrerad, centralt var samordnade individuella planer (SIP), liksom en tillitsbaserad styrning.
När så reformen och styrningen av densamma kom att följas upp tycktes emellertid rösterna överlag vara relativt kritiska. Däribland (och kanske mest aktuellt) Myndigheten för vårdanalys från i våras – som på ett särskilt kritiskt sätt kom att framställa kravställningen. Uppföljningen var, menar man, inte tillfredsställande.
Det som kom att bli väldigt klart var att reformen blev föremål för politisk signalering.
Samtidigt har vi sett regeringen välja att gå vidare med att flytta reforminförandet från den tidigare modellen till Socialstyrelsen. Jag avser att återkomma till – och problematisera – detta senare.
Det som kom att bli väldigt klart var att reformen blev föremål för politisk signalering, precis som många andra reformer som finansieras av direkta statsbidrag.
Utöver kritiken som framkommit i rapporten bör problemet kopplas till det urholkade läkarmandat som ökad patientcentrering riskerar att medföra. Till detta behöver läggas problemen med Goodharts lag [”När en åtgärd blir ett mål, upphör den att vara ett bra mått”], kopplade till bland annat SIP:er. Det vill säga att om man mäter ”antalet” samordnade individuella planer, så följer det att verksamheterna riskerar att registrera de mest lättsamordnade individuella planerna, medan de mer komplexa – och behövliga – inte samordnas.
I de möten jag haft med verksamheten har framgångarna kommit att lyftas fram främst anekdotiskt, inte systematiskt. Exempelvis: ”I den här primärvårdsenheten har en patient fått medicin i stället för att behöva resa till specialistklinik”; hellre än att vi har ”infört en ny metodik kring dessa typer av patienter för att överföra specialistvård till primärvård”. Det medför svårigheter att omprioritera resurser från sjukvård till primärvård.
Viktigt att också poängtera är att även om tidigare reformer kommit att prägla behovet av god och nära vård, så tillkommer reformer efter denna också. För närvarande pågår en diskussion om huvudmannaskapet för vården liksom beslutsstöd i form av AI.
De är knappast obekanta för vårdpersonalen – de problem som följt med Socialstyrelsens överformalisering av riktlinjer eller principer. Tvärtom tycks Socialstyrelsen tendensiöst skapa akademisk rigiditet som ofta är dålig för en stor del av vården.
Min slutsats är att i och med att dessa medel i dag främst tycks ha syfte i form av generella statsbidrag, är det direkt olämpligt att fortsätta med en avgränsning av en reform för att politiskt signalera, särskilt som en stor del av medlen går till administration med väsentliga uppföljningsproblem.
Mer rimligt är att i stället, från statligt håll, stanna av reformen, och det är betydligt mer rimligt att klart och tydligt ersätta medel för reformen med generella statsbidrag för att säkra vårdplatser och i förlängningen kunna erbjuda bättre tillgänglighet.
Petter Nilsson
Gruppledare (SD) Region Västerbotten
