Knappt har OS-elden i Milano/Corina släckts förrän det är dags att tända den igen. Nu för att inviga Paralympics 14:e vinterspel genom tiderna. Mycket har hänt sedan premiären i Örnsköldsvik för 50 år sedan.
Då präglades spelen av en härlig nybyggaranda, men också av ett slags amatörism. Den hade absolut sin charm men gjorde ändå inte de 198 deltagarna rättvisa. De sportsliga resultaten tillmättes inte så stort intresse, utan det primära tycktes vara att visa att även personer med funktionsnedsättningar kan idrotta på elitnivå.
I premiärupplagan fanns endast två idrotter på programmet: alpint och längdskidåkning.
Belgiens trupp anlände till Ö-vik utan skidutrustning. Belgarna trodde kanske att Paralympics var jämförbart med en skidsemester och att de skulle kunna hyra utrustning på plats. Det ordnade sig till slut. En skidfabrikant och lokalbefolkningen ställde upp och ordnade fram skidor och stavar.
Ispigging och paraishockey var uppvisningssporter i Ö-vik och det skulle dröja till Lillehammer 1994 innan hockeyn fick paralympic-status.
Jag bevakade spelen i Norge och med reservation för att minnet sviker är känslan att många av oss runt spelen imponerades mer av att personer med funktionsnedsättningar över huvud taget idrottade på elitnivå än av dem som var överlägsna sina konkurrenter.
Med tiden har synen på Paralympics tack och lov förändrats.
Det är som att vi från den avslutande femmilen i Vinter-OS i Italien inte främst skulle tänka på Ebba Anderssons suveränitet, utan på att hon trots guldet egentligen bara var en i mängden som svarade för en fantastisk insats bara genom att åka de fem milen.
Med tiden har synen på Paralympics tack och lov förändrats.
Det finns en historia som bättre än någon annan beskriver det.
På flyget hem från ett Paralympics slog en svensk deltagare upp sportsidorna i en tidning som betygsatt svenskarnas insats.
Mycket besviken kunde killen konstatera att han fått en överkorsad geting.
Även om han var medveten om att han inte presterat bra hade han i alla fall gjort sitt bästa och tyckte att det skulle ha vägts in i betygsättningen.
Då killen beklagat sig en stund sade hans bänkgranne och landslagskompis:
”Du ska vara glad. Det där betyget visar att de ser dig som en elitidrottare och inte som handikappad.”
Sommar-paralympics räknas i dag som det tredje största idrottsevenemanget efter fotbolls-VM och sommar-OS. Precis som i OS är paralympics vinterspel jämförelsevis småskaliga.
I sommar-OS i Paris fanns 184 nationer representerade bland de runt 4 400 deltagarna.
I Milano/Cortina handlar det om cirka 670 idrottare från runt 55 länder.
Sverige har varit med i samtliga vinterspel och tog 20 medaljer inför hemmapubliken i premiären 1976. Efter att under de fyra första upplagorna ha varit en av de mest framgångsrika nationerna tappade Sverige mark i en allt hårdare internationell konkurrens. I Pyeongchang 2018 tog längdskidåkaren Zebastian Modin Sveriges enda medalj då han åkte hem silvret i sprint.
Fyra år senare i Peking blev det sju svenska medaljer (2-2-3) vilket innebar det bästa blågula facit på 20 år.
Framgången kan till en del förklaras av att Ryssland och Belarus var uteslutna. Åtta dagar före invigningen inledde Ryssland invasionen av Ukraina och den Internationella paralympiska kommitténs (IPC) beslut att låta ryssar och belarusier tävla under neutral flagg utlöste så starka protester att IPC drog tillbaka beslutet.
Det skedde dagen före invigningen och IPC-presidenten Andrew Parsons var tydlig i sitt öppningstal:
”Internationella paralympiska kommittén är förfärad över vad som sker just nu och vill sprida ett budskap om fred. Det är tid för dialog, inte för krig och hat”, sade Parsons som avslutade talet med ”Fred!”
Det var en vällovlig önskan som dock inte slagit in och som efter fyra års krig kan beskrivas som naiv.
Nog för att det förts dialog och nog för att det införts ekonomiska sanktioner mot Ryssland, men några allvarliga försök att tvinga Vladimir Putin att underteckna en fredsuppgörelse har ändå inte gjorts.
Och vad gäller parasporten har den nu kapitulerat för Putin.
I Milano och Cortina tillåts ryska och belarusiska deltagare inte bara att vara med, utan de slipper till och med att tävla under neutral flagg och kan fullt ut representera sina länder.
Detta har upprört känslorna och eventuellt är sista ordet inte sagt.
Ukrainas idrottsminister Matvij Bidnyj rasar mot IPC:s beslut och säger att landets paralympier starkt överväger att bojkotta invigningen.
”Rysslands och Belarus flaggor har ingen plats på internationella idrottsevenemang som står för rättvisa, integritet och respekt”, skriver Bidnyj på plattformen X.
Eftersom omvärlden är långt ifrån enad i motståndet mot Ryssland och då Putin har ett stort inflytande i såväl Internationella olympiska kommittén (IOK) som i IPC talar allt för att fler idrottsorganisationer snart verkar i samma riktning som Paralympics nu gör.
Sett ur ryska och belarusiska idrottares perspektiv skulle det vara efterlängtat. Det är också naturligt om idrotten förr eller senare når en punkt då den ifrågasätter meningen med att fortsätta med verkningslösa sanktioner.
Ett förbud för ryska och belarusiska idrottare att tävla under sina länders flaggor må ha ett symbolvärde, vilket under en tid fungerar som en kraftig markering. Men i takt med att tiden går blir förbudet så normaliserat att symbolvärdet minskar.
Minns protesterna då ryssar och belarusier släpptes in för att tävla under neutral flagg.
Saken blåste över på kort tid och även om det fortfarande ogillas från många håll är rysk och belarusisk medverkan ändå accepterad.
Allt tyder på att det så småningom blir samma sak efter IPC:s nu hårt kritiserade beslut.
En fördel med deras eftergivenhet mot Putin är att det drygt fyra år långa kriget i Ukraina nu lyfts fram mer även på tidningarnas sportsidor och i sportsändningar.
Det skulle inte ha skett om ryssar och belarusier tävlat under neutral flagg.
Så här i skrivande stund, några dagar före invigningen, finns det anledning till en reservation, det kan ju tänkas att IPC i sista stund faller till föga för kritiken på samma sätt som skedde i Peking 2022.
Sveriges trupp består av 13 aktiva och är representerad i tre – alpint, längdskidåkning och rullstolscurling – av de sex idrotterna (att jämföra med 23 idrotter i sommarspelen).
Sitski-åkaren Arnt-Christian Furuberg är ett av de svenska hoppen och på sidorna 14-15 berättar han för Pär Edgren om sin karriär och om förhoppningarna inför de förestående spelen.
