I dag uppvisar en stor andel barn oro, aggressivitet och instabilitet. Och aldrig har vuxna haft så liten makt över den yngsta generationen som i dag. Hur kunde det bli så fel? En förklaring är att barnen är mer överbeskyddade än någonsin, samtidigt som de tillskrivs vuxnas rättigheter. Hur ska vi skydda oss mot den generation som aldrig fått någon uppfostran?

Ska man ta med sig barnen på finrestaurang? Frågan har blossat upp då och då genom åren och blev nyligen aktuell igen. Folk som sett fram emot att i lugn och ro avnjuta en gourmetmåltid på en av de bättre krogarna klagar på att barn tillåts springa runt mellan borden och föra oväsen. Barnfamiljer kontrar med att det är en viktig lärdom för de minsta att få gå på lokal och bekanta sig med den skolade kokkonstens smaksensationer, men att det samtidigt kräver milt överseende från krogpersonal och övriga restaurangbesökare under de första träningstillfällena då man får räkna med lite kaos, kladd och omkullvälta glas. Krögare som uttalat sig till barnfamiljernas favör betonar också vikten av att servera barn med samma hövlighet och respekt som man visar de vuxna kroggästerna. Till det kommer en uppsjö pedagogiska råd från expertis och nätforum om konsten att ta med sig småungar på de dyrare utskänkningsställena.

Jag är nog inte ensam om att se detta diskussionsämne som ett lyxproblem bland en privilegierad klick föräldrar vars krogvanor de flesta inte har råd att bekymra sig om. Man kan ju också fråga sig vad ungarna själva får ut av att sitta på guldkrog och välja rätter från en barnmeny när de förmodligen skulle bli gladare av ett Happy meal på Donken. Men det finns ett betydligt större problem som bubblar upp i konflikten mellan stojiga barnfamiljer och folk som betalat för att få lugn och ro. Det råder nämligen en allvarlig förvirring kring relationen mellan föräldrar och barn och sammanhangen de rör sig i. Dagens föräldraskap har blivit ett ångestträsk där motsägelsefulla expertråd, åsikter och trender sticker upp som tuvor att hoppa mellan. Minsta snedtramp kan suga ner de höga föräldraambitionerna i ett dyhål av självförebråelser och skuldkänslor över hur detta riskerar att ge den sköra avkomman men för livet. Snedtrampen är tyvärr oundvikliga eftersom den optimala uppväxten föräldrarna har satt upp som mål är en modell där bitarna aldrig går ihop och därför ständigt glider isär.