Det är valår, vilket innebär att debatter och vallöften kommer att stå i fokus. Ofta handlar politik om vad staten bör och inte bör göra, och för att få perspektiv på hur entiteter som stater uppstår blickar Anton Carlson i en serie artiklar tillbaka i den politiska filosofins rika idéhistoria.
Redan Platon och Aristoteles diskuterade vad som är meningen med staten. I Platons filosofi är staten ett sätt att strukturera människors olikheter på, där de intelligentaste får styra, de starkaste kroppsarbeta och de tappraste strida. Aristoteles i sin tur definierade människan som ett ”politiskt djur” som bara kan få utlopp för sin natur i ett statsskick.
Också under medeltiden var staten en utgångspunkt för de politiska frågorna. Att staten var en naturlig del av det mänskliga livet kunde förstärkas och legitimeras av Jesus ord: ”Ge då kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör.” I takt med att den mekaniska synen på människan växte sig allt starkare – och mer eller mindre cementerades av René Descartes under 1600-talet – började man tänka annorlunda om staten. Hade inte staten också sina egna mekanismer, som någon gång längs vägen uppstått?
