Erik av Pommern, Kalmarunionens första monark, fick inget lysande eftermäle i den svenska historien. För att stärka unionen satte han käppar i hjulet för svensk järnexport och tillsatte fogdar som plågade allmogen. När samtliga länder i unionen fått nog av honom övergick han till sjöröveri med Gotland som bas.
Det började med att Olof, eller Olav, dog. Han var son till drottning Margareta och kung Håkan Magnusson, och därmed barnbarn till både Valdemar Atterdag och Magnus Eriksson. Han hade blivit kung av Danmark 1376 och kung av Norge 1380. På grund av sin svenska härkomst genom kung Magnus Eriksson gjorde han även anspråk på den svenska tronen, som vid denna tidpunkt innehades av Albrekt av Mecklenburg.
Men så dog Olof, bara en knapp månad innan han skulle fylla 17 år, på Falsterbo hus. Med honom dog också den kungliga grenen av den så kallade Bjälboätten, en gång etablerad av Birger jarl och hans son Valdemar Birgersson, ut. Olof avled sannolikt av lunginflammation, men hans död skulle komma att omges av rykten ett tiotal år senare.














