Per Wästbergs nya bok ”Den ständige: Bernhard von Beskows liv och verk” (Norstedts) handlar om en ståndaktig man, Bernhard von Beskow (1796–1868), som var ständig sekreterare i Svenska Akademien under 34 år. Det är dock inte rekord. Nils von Rosenstein, upplysningsman och gustavian, innehar rekordet – 38 år.

Rekordet kommer inte att kunna slås förrän tidigast år 2057 om jag räknat rätt, av matematiska skäl. Jämförelsen med idrottsprestationer kanske inte är helt inadekvat. Folk som skriver skönlitterärt är ofta tävlingsinriktade och drivs av ambition, påpekar Horace Engdahl i en krönika i Svenska Dagbladet den 25 juli 2025, där han frågar sig varför man skriver på äldre dagar, när man inte behöver pengar och inte bara tagits ur loppet (vilket enligt ledamoten Ulf Linde sker när man väljs in bland de odödliga aderton), utan dessutom betraktas med viss otålighet av yngre konkurrenter som vill ha ens plats på Parnassen. Om nu en sådan numera finns – kanske har någon annan kulle redan tagit över dess roll, om det ens finns någon kulle?

Wästberg är dock i högsta grad kvar i loppet. Efter författardebuten på 1940-talet har han skrivit ett stort antal böcker. Den aktuella boken är mycket välskriven, rolig och spirituell, och den väjer inte för det mörka och dunkla hos framträdande personligheter i den tid som kom i von Beskows väg. Den stora behållningen är att läsa om dem och den tidens kulturliv, där det fanns en bildad grupp där makthavare ingick.