Kring mitten av förra seklet kunde man nästan tala om en egen genre inom svensk film: den sällsamma teatervärlden.

Här ingår flera filmer förtjänta av klassikerstämpel, till exempel Ingmar Bergmans ”Sommarlek” (1951) – där Stig Olin tar hand om en monolog så att hans korta karriär som skådespelare aldrig glöms – och Hasse Ekmans ”Kungliga patrasket” (1945).

En av veckans matinéfilmer, Bengt Ekerots ”Sceningång” från 1956, är däremot sällan på någon tapet numera.