Under 1990-talet och början av 2000-talet gick debattvågorna höga om fastighetsskatten på privata bostäder. Skatterna drevs upp av stigande fastighetstaxeringar som inte motsvarades av inkomstökningar och skapade stora problem.
”En fastighet kan inte flytta utomlands” – det är många nationalekonomers argument för en utbyggd fastighetsskatt. De menar att det ger staten en förutsägbar skatteintäkt som inte kan pratas bort; fastigheter ligger där de ligger och husen ser ut som de gör. Det är därför en lågt hängande frukt för den som planerar statens intäkter.
Den tidigare statliga fastighetsskatten på privatägda bostäder avskaffades 2008 efter att under många år ha kritiserats hårt för att ge oönskade sidoeffekter. Berättelser om hur människor tvingats flytta från sina villor där de bott hela sina vuxna liv, på grund av att fastighetsskatten ökat kraftigt genom höjda taxeringsvärden, dök upp som perenna berättelser i medierna. Den årliga skatten var då 1 procent av taxeringsvärdet, vilket snabbt kunde urholka ekonomin för en ensamstående.
