Socialdemokraternas partikongress visade tydligt att det är falangernas och särintressenas arena. Magdalena Andersson kan tyckas stark men hon har det svajigt i partiet. Politiken formades i en lek med ord för att rädda ansiktet på de kongressledamöter som inte får igenom sina förslag. Slutkänslan är att Andersson bara vill ersätta Kristersson som statsminister.
Socialdemokraternas 42:a partikongress som genomfördes i Göteborg den 28 maj–1 juni gav sken av att ha genomförts i stort samförstånd; med partiledningen och partiledare Magdalena Anderssons fasta hand om partiet – som står samlat bakom henne. Att ett parti skulle stå enigt bakom sin partiledare är dock en illusion, oavsett om det är ett parti som Liberalerna, som balanserar vid den avgrund som riksdagsspärren om fyra procent utgör eller om det är ett statsbärande parti på över 20 procent. Partikongresser är falangernas och särintressenas stora stund samtidigt som det i Socialdemokraternas fall är den arena som partiets grundorganisation, arbetarekommunerna, förfogar över.
En arena där många av partistyrelsens förslag prövas, omformuleras, omarbetas eller helt enkelt når sin slutstation i form av papperskorgen. Men där resan till den politiska soptippen kan ske i grader av förnedring. För alla ska få sitt och ingen får hamna allt för mycket i kylrummet.
