Sociala medier förstärker motsättningarna mellan människor, inte minst mellan män och kvinnor, genom att låta de mest extrema rösterna representera hela grupper. Följden blir ökad misstro. Men bakom polariseringen finns människor med samma längtan efter trygghet, respekt och gemenskap. Vi får inte ge efter för föreställningen att könen är fiender, skriver författaren Henrik Davidsson.
Nyligen såg jag en diskussion på nätet om mäns psykiska ohälsa. Utgångspunkten var den brutala verkligheten att män är kraftigt överrepresenterade i självmordsstatistiken. Personen bakom inlägget berättade om sin egen pappa, som tagit sitt liv, och efterlyste större känslomässig medvetenhet så att färre män ska behöva bära sitt lidande i tysthet. Hon var samtidigt noga med att understryka att inget kön är bättre än det andra.
Sedan dök en kommentar upp från en man som hävdade att feminismen förstört västvärlden, att kvinnors rösträtt borde begränsas och att gifta kvinnor i praktiken borde representeras politiskt av sina män. Det är lätt att avfärda en sådan person som en idiot. Det är också lätt att ta nästa steg och använda honom som bevis för något större: ”Ser ni hur män är?”
Men där tror jag att vi behöver stanna upp. Inte för att misogyni eller mäns våld mot kvinnor inte existerar – det gör det, och våld ska aldrig normaliseras. Problemet uppstår när den mest extrema representanten för en grupp får definiera gruppen som helhet. Mekanismen fungerar åt båda håll. I sociala medier får män se klipp där kvinnor uttrycker förakt för män, och får höra att det avslöjar vad kvinnor egentligen tycker. Kvinnor får se män uttrycka misogyni, och får höra att det avslöjar vad män egentligen tycker. Algoritmerna levererar bevisen åt bägge sidor.
Vi lever i ett samhälle med enorm kognitiv och emotionell belastning.
När dessa människor sedan möts gör de det inte längre som två individer. De kommer till mötet med hundratals berättelser om vad den andra sidan sägs tänka, vilja och representera. Försvaren är redan uppbyggda innan någon verklig relation ens har hunnit uppstå. Vi kallar det en könsdebatt. Jag tror att det åtminstone delvis är en feldiagnos.
Samma mönster känns igen i det politiska samtalet. De mest extrema rösterna på ena sidan får illustrera vad den andra sidan står för, samtidigt som motståndarsidan gör exakt likadant. En extrem kommentar kan få större spridning än tusen nyanserade samtal, eftersom den bekräftar den berättelse vi redan bär på om vilka ”de andra” är. Till slut diskuterar vi inte längre sakfrågor med människor som tycker annorlunda, utan försvarar oss mot den karikatyr som våra informationsflöden byggt upp. När politiken reduceras till identitet och grupptillhörighet blir kompromissen ett svek och motståndaren någon som ska besegras snarare än förstås.
Det betyder inte att konflikterna är påhittade. Människor har verkliga och ibland fundamentalt olika uppfattningar om hur ett samhälle bör organiseras, precis som män och kvinnor kan ha olika erfarenheter av trygghet och makt. Problemet börjar när vår förmåga att hantera den komplexiteten minskar och vi sorterar världen i allt enklare fack som rätt eller fel, god eller ond, vi eller dom.
Vi lever i ett samhälle med enorm kognitiv och emotionell belastning. Vi vaknar med notiser, arbetar med ständiga avbrott och konsumerar konflikter från hela världen mellan möten och läggdags. Sociologen Hartmut Rosa beskriver vår samtid som präglad av social acceleration, där teknik, normer och förväntningar förändras i ett tempo som människan ständigt måste försöka anpassa sig till. När belastningen stiger blir det svårare att hålla flera perspektiv levande samtidigt. Komplexitet kostar energi, enkla förklaringar är billigare. Hjärnan väljer trygghet snarare än väljer sida.
Filosofen Byung-Chul Han går ett steg längre och beskriver i sin bok ”Trötthetssamhället” hur det ständiga kravet att prestera och ta in allt leder till en kollektiv utmattning, där vi inte längre behöver någon som piskar på oss. Vi piskar oss själva.
Sociala medier förstärker dynamiken, eftersom innehåll som väcker starka känslor vinner kampen om uppmärksamheten. Ilska, rädsla och indignation får oss att stanna, kommentera och dela. Nyansering kräver mer av alla. Resultatet blir ett landskap där extrema berättelser tar långt större plats i vår bild av verkligheten än de har i våra faktiska möten.
Jag har samtalat med hundratals människor om relationer, intimitet och mänsklig kontakt. Det jag möter är betydligt mindre dramatiskt än det som dominerar flödena. Jag möter män som vill bli sedda, respekterade och älskade och kvinnor som längtar efter precis detsamma. Samtidigt möter jag en växande osäkerhet inför hur vi ska närma oss varandra. Män som är rädda för att göra fel och kvinnor som är rädda för att bli sårade. Två människor som söker kontakt men som kommer till mötet med försvaren aktiverade.
Vi måste kunna se två sanningar samtidigt. Det är kanske en av de viktigaste förmågor vi behöver återerövra. Vi måste kunna tala om mäns våld mot kvinnor utan att göra män i allmänhet till fienden, samtidigt som vi måste kunna tala om mäns självmord och ensamhet utan att det uppfattas som ett försök att förminska kvinnors erfarenheter. Att erkänna den ena människans lidande tar ingenting från den andra.
I ett polariserat klimat blir den här förmågan nästan radikal. Psykiatern Daniel Siegel använder begreppet integration för förmågan att länka samman delar som är olika utan att kräva att de blir likadana. Den tanken är minst lika intressant för ett samhälle som för en individ. Integration kräver inte att vi tycker lika eller låtsas att alla ståndpunkter är lika rimliga. Den kräver att vi klarar av olikhet utan att omedelbart förvandla den andre till ett hot.
Mannen som ville begränsa kvinnors rösträtt behöver därför inte ursäktas. Hans idéer kan bemötas och avvisas. Det vi inte bör göra är att låta honom representera alla män, lika lite som den mest mansfientliga kvinnan på Tiktok bör få representera alla kvinnor. I samma stund som vi låter ytterligheterna definiera vår bild av varandra har vi låtit polariseringen bestämma vilka människor vi ser framför oss.
Det gäller långt utanför könsdebatten. Politiska motståndare behöver inte vara fiender. Män är inte kvinnors fiender och kvinnor är inte mäns. Vi löser inte vår tids verkliga konflikter genom att låtsas att skillnader saknas, men heller inte genom att reducera människor till kön, ideologi eller grupptillhörighet.
Vägen ut ur polariseringen börjar kanske med något svårare än att vinna ännu en debatt: att möta någon vars världsbild skiljer sig från vår egen, utan att förlora förmågan att se människan framför oss.
Henrik Davidsson
Författare












