Fosterdiagnostik har gett medicinska framsteg och bättre vård för ofödda barn. Samtidigt finns en mörk sida som väcker svåra etiska frågor. Det skriver Johanna Byman, Brita Storlund, Cecilia B. Klingberg och Matilda Möller, alla från Människovärde.
I fosterdiagnostik ingår undersökningar vars syfte är att övervaka hälsan hos ofödda barn och deras mammor. Mycket gott har kommit genom fosterdiagnostiken. Man får veta graviditetsvecka, antal barn, barnets tillväxt, samt status på moderkaka och fostervatten. Med hjälp av fosterdiagnostik kan man också undersöka om det ofödda barnet har några sjukdomar och i vissa fall utföra operationer på barnet innan det föds. Lyckade hjärn och hjärtoperationer har utförts på ofödda barn. Prognosen vid exempelvis ryggmärgsbråck är enligt ”Kropp & Själ” i P1 bättre om det opereras redan under graviditeten. Även om det inte alltid går att helt bota det ofödda barnet kan man åtminstone göra situationen bättre. Fosterdiagnostik möjliggör också för vården att vid behov planera att barnet får födas i rätt tid och på ett sjukhus med de rätta resurserna.
Det finns dock nackdelar som behöver lyftas fram. I stora delar av västvärlden har vi nyligen rockat sockorna för allas lika värde och för att vi gillar olika. Men samtidigt som personer med Downs syndrom har fått längre medellivslängd och allt större synlighet i samhället aborteras också allt fler. Enligt Svenska Downföreningen aborterades omkring 70 procent med syndromet 2022, och i Danmark och på Island aborteras nästan alla.
Detta är en form av diskriminering baserad på hälsotillstånd.
Viss fosterdiagnostik är nämligen enbart till för att leta efter kromosomavvikelser som inte går att bota. Enligt 1177 är det för att föräldrarna ska hinna förbereda sig för att få ett barn med särskilda behov, men även för att kunna välja abort. Dock är det inte ovanligt att föräldrar upplever press från vården att göra abort när en avvikelse upptäckts. Med särskilt tillstånd från Socialstyrelsen går det i dessa fall dessutom att få abort senare än gränsen för fri abort vecka 18. Detta är en form av diskriminering baserad på hälsotillstånd som inte skulle accepteras bland oss som är födda. Att stora resurser läggs på att hitta just denna avvikelse förmedlar att dessa människor inte är önskvärda i samhället. Dessutom är testerna inte hundra procent tillförlitliga. Falskt positiva tester har lett till obefogad oro hos föräldrar, och enligt BBC i Storbritannien har friska barn aborterats baserat på felaktiga diagnoser.
Genom fosterdiagnostik kan man även få reda på barnets kön, och detta har lett till abort på grund av ”fel” kön. Detta förknippas främst med Indien och Kina där flickaborter lett till en oproportionerligt stor andel män. Enligt Mara Hvistendals bok ”Unnatural selection” saknas över 160 miljoner kvinnor på grund av könsselektiva aborter, och enligt henne finns den största obalansen i moderna områden med välutbildad befolkning. Hvistendal hävdar att det är tillgången till abort i kombination med ultraljudstekniken som lett till att könsselektiva aborter näst intill normaliserats. I SVT:s program ”Jakten på en dotter” framkommer att kvinnor i Sverige snarare aborterar pojkar. ”Sofia”, som intervjuades i programmet, gjorde två pojkaborter innan hon åkte utomlands för att genom provrörsbefruktning försäkra sig om att få en flicka.
Fosterdiagnostik kan användas för att förbättra barnets hälsa och förutsättningar, men också som ett verktyg för att välja bort foster med vissa egenskaper. Tidigare tvångssteriliserades människor med egenskaper som ansågs icke önskvärda och detta kallar vi rashygien. Men i dag får många av dessa människor inte ens födas, och då kamoufleras det som ”aborträtt”. Synsättet är emellertid detsamma och om det var rashygien då så är det rashygien nu.
Johanna Byman,
ordförande
Brita Storlund,
kommunikatör
Cecilia B. Klingberg,
verksamhetsledare
Matilda Möller,
styrelseledamot Människovärde
