Återvinningsstationen har blivit en samlingsplats i det moderna Sverige. Kan det vara så att vi söker oss dit av andra skäl än att kasta förpackningar, flaskor, tidningar och övrigt avfall? Går vi dit för att finna frid och trygghet bland de stora stålkaren för glas, papper, plast och metall?
Jag har ägnat en del av våren åt att tömma en stor lägenhet, och det har blivit många turer till återvinningsstationen med möbler, papper och olika sorters inventarier. Där står det nästan alltid en lång kö med bilar vars förare väntar på sin tur att fylla de olika containrarna.
En del menar att svensken hanterar sin påbjudna oro för klimatet genom återvinning och sopsortering, men det finns filosofer som anser att det som sker är ett försök att dämpa en mycket djupare och mer verklig ångest.