När Napoleon Bonaparte utropades till fransmännens kejsare den 18 maj 1804, stod han inför uppgiften att ge sitt nya imperium en symbolvärld som kunde mäta sig med de stora väldena i historien. Det gällde att markera både kontinuitet med det förflutna och början på en ny epok. Flera djur diskuterades som tänkbara symboler: lejonet, elefanten – och örnen. Napoleons val föll snabbt på det sistnämnda, och det var ingen tillfällighet.
Sedan antiken hade örnen varit förknippad med makt, styrka och triumf. I den grekiska mytologin var den Zeus trogna följeslagare och budbärare; i den romerska världen kom den att bli själva sinnebilden för imperiets militära makt. Den romerska örnen – aquila – bars i spetsen för legionerna och betraktades som helig. Att tappa en örn i strid var en katastrof, att återerövra en förlorad örn en nationell triumf.









