Mordet på Charlie Kirk väcker starka reaktioner. Han har kallats ”högerextrem”, ”misogyn” och andra hårda ord – i nästa andetag betonas att våldet är oacceptabelt och att ingen människa förtjänar att dö på det sättet. På ytan låter det balanserat, men språket blir motsägelsefullt, menar psykoterapeuterna Leena Källqvist & Daniel Cremonini.

Först beskrivs Charlie Kirk med hårda ord som får honom att framstå som något mindre än en människa. Därefter återförs han till en universell moral. I den sprickan riskerar själva gärningens allvar att förskjutas – avståndet till offret markeras och fokus på våldets kärna går förlorat. Han använde aldrig våld och bjöd in till samtal; dock stod han alltid fast vid sitt perspektiv.

Det visar hur svårt det kan vara att hålla flera perspektiv samtidigt och varför mentalisering är avgörande för att förstå våld utan att förminska dess allvar. Samma mönster går att se i många debatter världen över, där samtalet ofta polariseras – både i det stora och i det lilla.

Mentalisering betyder helt enkelt att kunna förstå både sig själv och andra på samma gång. Det är som att ha två bollar i luften: en boll är vad jag själv känner och tänker, den andra är vad den andre känner och tänker. När vi mentaliserar kan vi se att människor uppfattar verkligheten olika och att flera perspektiv kan vara sanna samtidigt.

Reaktionerna på mordet speglar mer än sorgen efter Charlie Kirk och vreden mot gärningsmannen. De visar också en kollektiv svårighet: hur svårt det kan vara att hålla flera verkligheter levande samtidigt.

Det är enklare att välja sida, att demonisera Charlie Kirk eller försvara honom. Lika enkelt är det att fördöma gärningsmannen rakt av, eller att relativisera mordet på ett sätt som riskerar att låta som en ursäkt.

Mordet på Charlie Kirk påminner om att våld inte bara förstör liv utan också samtal. Det riskerar att göra människor mer oförmögna att förstå varandra och att polariseringen ökar.

I Svenska Akademiens ordbok beskrivs relativisering som att otillbörligt förminska, att få något att framstå som mindre allvarligt än det egentligen är, ofta genom att jämföra med något annat som påstås vara lika illa. Och det är just detta som kan ses i många uttryck på sociala medier efter Charlie Kirks död.

Att förstå är inte att ursäkta. Att försöka se verklighetens olika dimensioner är att försöka förstå utan att förminska. Att hålla flera perspektiv levande är inte att stå utan värderingar. Tvärtom är det förutsättningen för att kunna se våldets fulla omfattning, dess orsaker och dess konsekvenser.

Orden vi använder om en människa efter hennes död är aldrig oskyldiga. Att demonisera någon i det ögonblick då livet redan tagits ifrån dem riskerar att förminska själva tragedin. Det viktigaste i Charlie Kirks fall är inte vilka etiketter som satts på honom, utan att han avrättades för sina åsikter. Det påminner om den hållning som ofta förknippas med Voltaire: ”Jag är oense med vad du säger, men jag är beredd att dö för din rätt att säga det.” Även om orden i sin exakta form inte är hans, fångar de kärnan i en idé som fortfarande prövar oss – att försvara rätten till yttrande, också när vi själva inte delar innehållet.

Men mentalisering kräver något mer: att se både våldets fasansfulla konsekvenser och den mänskliga komplexitet som ligger bakom. Att våga stanna i den spänningen utan att reducera verkligheten till en enda berättelse. Det handlar om att kunna stå kvar i spänningen mellan känsla, tanke och kropp – att se hur våra impulser och känslor väcks, men inte låta oss styras blint av dem. I sorgen efter Charlie Kirk och i vreden över gärningen blir det tydligt hur svårt det är att rymma flera perspektiv samtidigt, och ändå är det just där som vår mänsklighet prövas. Orden vi använder skapar de ramar vi tänker inom; de kan öppna eller stänga, fördjupa eller förminska. Sokrates formulerade det träffsäkert: ”Jag kan inte lära någon någonting, jag kan bara få dem att tänka.” Att återta förmågan att mentalisera är därför inte bara en psykologisk övning, utan en existentiell uppgift – en påminnelse om att sann förståelse alltid börjar i reflektionen över både oss själva och den andre.

Daniel Cremonini
leg. psykoterapeut, handledare och lärare i psykoterapi, tidigare verksam vid SiS. Specialiserad på kris och trauma

Leena Källqvist
leg. sjuksköterska och leg. psykoterapeut. Specialiserad på kris och trauma