I riksdagen har befolkningstäta stadsområden en absolut majoritet. Dessutom bestämmer partiernas ledning hur deras ledamöter ska rösta i olika frågor. De flesta stadsbor har aldrig sett en renflytt, inte en gruvdamm eller ett berg som ska sprängas bort. De har heller inte sett hur gruvor påverkar miljön – det är förmodligen därför så många tror på politikernas tal om grön omställning. Men de har sett sin elräkning.

Sverige byggde vattenkraften tack vare älvarna som är en fantastisk naturtillgång. Elen var billig och en bidragande orsak till vår välfärd och att företag kunde konkurrera och utvecklas. På 1990-talet kopplades elen till en europeisk marknad där svenska hushåll fick betala priser som inte speglade produktionskostnaderna. I dag har vi el-fattigdom i Sverige. I Skåne har höga elpriser bidragit till att företag gått i konkurs, medan bristen på överföringskapacitet har hindrat andra från att starta eller bygga ut sin verksamhet. Nu gör en enig riksdag samma sak med malmen. Våra mineraler ska brytas för Europas industri och gröna omställning, medan tillstånden snabbas upp och lokalsamhällenas möjligheter att säga nej försvagas. Precis som elen en gång var, är mineralerna nu vår främsta konkurrensfördel. LKAB drar in miljarder till staten varje år.

Det är i princip samma mönster som upprepas: Först förklaras naturtillgången vara strategiskt viktig för Sverige. Därefter öppnas den för en europeisk marknad. Utländska och svenska bolag får kontroll över stora ekonomiska värden. Det handlar inte om kilowattimmar utan om järn, koppar, kobolt, grafit, vanadin och sällsynta jordartsmetaller. Precis som tidigare får lokalbefolkningen begränsat inflytande. Kommuner körs över. Vinster och råvaror kommer att föras bort. Naturingreppen och riskerna stannar kvar. Marken är förändrad för generationer. Den enda skillnaden från elen är att den kan produceras på nytt. Mineraler som har brutits och exporterats kommer aldrig tillbaka. Ett dagbrott kan inte heller avvecklas, precis som det sällan hjälper att byta elavtal.