I stället för att använda en beprövad teknik som faktiskt kan flytta effekttoppar under nätets gränser har elnätsbolagen valt en dyrare modell som gynnar deras egna intäkter. Det skriver den pensionerade elkraftsingenjören Åke Skogevall.

Effektavgifterna kapar inte effekttopparna i den del av nätet som ”överbelastas”, nätbolagen samlar in avgifter på tillfälliga toppar hos olika kunder. Toppar som sällan belastar nätdriften samtidigt. I stället används insamlade avgifter i en ny auktion för att köpa extra dyr effekt när nätet riskerar att nå den prognoserade balansgränsen.

Marknadstrixande med risk och prognoser som till hög kostnad ökar belastningen i nätet i stället för att kapa effekttoppen, menar jag. Det finns nämligen en beprövad teknisk lösning som flyttar effekttopparna till under effektgränsen. Metoden har använts sedan energikriserna på 1970-talet.

När någon del av nätet riskerade överbelastning eller krav på att starta dyrbar standbygenerering kunde driftcentraler i stället koppla bort i förväg utvalda ”tröga” laster för en grupp av kunder under en kvart, därefter koppla över till nästa grupp kunder och så vidare, om det fortfarande fanns behov. Det kallades rundstyrning och användes i flera länder.

Man ”plattar till effektuttaget” i just den del av nätet där effektgränsen nås.

Kunderna märkte sällan den kortvariga bortkopplingen av ”tröga” laster, till exempel varmvattenberedare och golvvärme. Man ”plattar till effektuttaget” i just den del av nätet där effektgränsen nås – utan kostnad eller besvär för kunderna. De fick till och med kompensation för att de tillät sådan kortvarig bortkoppling av några laster.

Detta var lönsamt även för elbolagen ända tills den gamla kommunikationen (via bärvåg på kraftledarna) behövde ersättas under 2010-talet. Då räknade elnätsbolagen ut att det var lönsammare att låta kunderna betala för inköp av dyr toppkraft och skrota den gamla styrmetoden. Detta på en marknad (monopol) där en ökad kostnad ger lika mycket intäkt plus ”skälig” vinst för nätföretagen.

I dag blir kommunikation och styrning liknande rundstyrning avsevärt effektivare och billigare än den gamla, och tillämpligt på fler och större tröga laster. Dessutom har kunderna redan betalat för den investeringen genom nätföretagens mångåriga nätavgifter, som inkluderar återanskaffningsvärdet för det gamla systemet.

Ska elnätsbolagens vinstmaximering styra utvecklingen eller ska vi använda tekniskt beprövade metoder som faktiskt minskar effekttopparna till en lägre kostnad för både kunder och nätbolag?

Åke Skogevall
Pensionerad elkraftsingenjör