Medierna fortsätter att traggla detta med Johan Forssells son, att det är rätt att han gång på gång hängs ut trots att han är minderårig. Journalister, professorer och andra opinionsbildare tjatar om Forssells barn. Argumentet är att de inte anklagar barnet utan Forssell. Men den minderåriga sonen har också ett liv. Oavsett var han är, om det är i skolan eller på fritiden med kompisar, så drabbas han. Vi hänger inte ut minderåriga gängkriminella som mördat och misshandlat förrän möjligtvis efter de är dömda. Forssells barn däremot kastas direkt ut till pöbeln.
Gängkriminella minderåriga skyddas ofta med anonymisering och kodnamn, i enlighet med pressetiska regler. Medan barn till politiker, uppenbarligen riskerar att exponeras indirekt, trots att de inte själva är offentliga personer eller har gjort något kriminellt. Det är en dubbelmoral, där policy säger att barn ska skyddas, men medier gör undantag när det gäller förälderns makt.
I fallet Forssell fungerar inte principen om barnets bästa – som både FN:s barnkonvention och svensk lagstiftning betonar – när det gäller publicistiska överväganden. Att påstå att man ”bara granskar ministern” eller att man ”inte anklagar barnet” håller inte om barnet är den faktiska orsaken till rapporteringen, och dessutom lider av publiciteten.
