Människooffer är något man kanske inte vill föreställa sig, eller tänka sig att det har förekommit i historien – inte minst där man själv bor. Men både mytologin och arkeologiska fynd tyder på att människor här, liksom på många andra platser i världen, har fått sätta livet till i ritualer under forntiden.

Det är inte helt okontroversiellt att säga att de som levde under det vi kallar vikingatiden och den föregående vendeltiden offrade sina medmänniskor. Men så var det, och detta är något som den nordiska forntiden förmodligen har gemensamt med en lång rad andra kulturer. Det sägs att till exempel aztekerna i Mexiko ska ha anordnat veritabla blodbad för att blidka olika gudar. I Gamla Uppsala lär man vart nionde år ha offrat nio djur av hankön, samt nio män, det vill säga nio människor av ”hankön”. Kropparna ska ha hängts upp i en lund på området, och det blod som samlades upp ska ha använts som ett medel för att komma närmare gudarna.

Den skriftliga dokumentation som finns om detta är framför allt nedtecknad av Adam av Bremen, och här måste man höja ett varningens finger. Adam var en kyrkans man, verksam i just Bremen under 1000-talet i ärkebiskop Adalberts tjänst. Bland annat skrev Adam ned ärkestiftet Hamburgs historia. Adam besökte aldrig Sverige, och det sägs att han fick informationen om ärkestiftet av den danske kungen Sven Estridsson.