Det var tio grader kallt ute i morse när jag väntade på tåget, och då bor jag ändå i Skåne numera. Huset har bergvärme, men när det är sådan här polarkyla eldar vi dessutom i kakelugnen. Så jag har huggit ved ganska flitigt på sistone. Människor har ända sedan äldre stenåldern eldat ved för att hålla sig varma. De äldsta spåren av att människor har använt eld är bortåt en miljon år gamla, och åtminstone den senaste halvmiljonen år har en brasa varit människans ständiga samlingspunkt. Det eldades alltså med ved långt innan våra förfäder kunde kallas Homo sapiens. Den första veden höggs av Homo erectus med handyxor av flinta.

Homo erectus hade nog ett språk, och deras språk hade säkerligen ord för både eld, ved och yxor. Men de orden är ohjälpligt förlorade i historiens dimmor. Det vi kan spåra språkhistoriskt är bara den allra sista hundradelen av språkens historia. Nittionio procent av mänsklighetens språk är bortom den språkvetenskapliga horisonten.

Så långt som språken går att spåra har vi åtminstone haft en fullständig uppsättning ord kring vedhuggning och eldande. Vårt ord för eld går entydigt tillbaka till forngermanska ailidaz med samma betydelse, och kan sannolikt spåras till protoindoeuropeiska h₂éydh-lom. Veden är språkligt lika gammal, från protoindoeuropeiska h₁widh-u-s via forngermanska widuz. Det protoindoeuropeiska ordet är i sin tur härlett från verbet h₁weydhh₁- som betyder ”klyva”. Så nog höggs det ved då det begav sig.