Att försvara våra stora rovdjur eller ifrågasätta jaktens omfattning räcker i dag för att mötas av höga röster. Varför är frågan så laddad, och vad säger det om maktbalansen i svensk naturförvaltning? Det skriver naturdebattören Charlotte Swanstein.
På 1970-talet betraktades vargen som utrotad i Sverige. Ändå fanns den kvar i det tysta. När ett vargpar med valpar upptäcktes i Nyskoga 1983 markerade det början på en återkomst – men också början på en konflikt som aldrig riktigt lagt sig.
Den moderna svenska vargstammen bygger på ett extremt begränsat genetiskt ursprung. Inaveln är ett faktum. När enstaka vargar vandrat in från den finskryska populationen och kunnat stärka genetiken har de samtidigt löpt en överhängande risk att skjutas – legalt eller illegalt.
I dag finns drygt 300 vargar i Sverige. Det är långt ifrån några ”översvämmande mängder”, men tillräckligt för att utlösa återkommande krav på jakt. Licensjakt infördes med argumentet att öka acceptansen och minska illegal jakt. Men den illegala jakten har inte upphört. Den pågår fortfarande – i skymundan.
När jaktintressen konsekvent väger tyngre än naturvårdsintressen uppstår en obalans.
År 2009 inrättades viltförvaltningsdelegationerna, med löftet om demokratisering och lokal förankring. På papperet låter det rimligt. I praktiken växer en annan bild fram.
När jaktintressen konsekvent väger tyngre än naturvårdsintressen uppstår en obalans. När beslutsfattare har dubbla roller eller nära kopplingar till starka särintressen urholkas förtroendet. När hot och påtryckningar får människor att lämna sina uppdrag är det inte längre en fungerande demokratisk process.
Frågan måste ställas: Vems röst väger egentligen tyngst i svensk viltförvaltning?
Det talas ibland om illegal jakt som ett problem – men också, i vissa sammanhang, som något som ”man får räkna med”. Vad händer med rättsstaten när lagbrott i praktiken tolereras? När det som borde vara undantag riskerar att bli norm?
Samtidigt ser vi hur jakt exponeras alltmer öppet i sociala medier. Skottögonblick filmas, troféer visas upp. Om jakten är så etisk och kontrollerad som det ofta hävdas, varför då inte välkomna full insyn?
Inför oberoende granskning av jakt. Dokumentera, följ upp, kontrollera. Låt varje skott kunna granskas i efterhand. Inte för att misstänkliggöra, utan för att bygga förtroende. Den som har rent mjöl i påsen borde inte ha något att invända.
Det här är inte bara en fråga om rovdjur. Det handlar om vilket samhälle vi vill ha. Ska naturförvaltning styras av kunskap, långsiktighet och biologisk mångfald eller av de starkaste särintressena?
När makt koncentreras och motröster trängs undan närmar vi oss något annat än en öppen demokrati. Det är en utveckling vi inte har råd att ignorera.
Charlotte Swanstein
Naturdebattör och hundpsykolog
