Magdalena Andersson lovade i sitt tal till partikongressen att göra Sverige helt igen. Hon älskar Sverige, hon älskar statsministerposten, men brinner hon för partiet och dess medlemmar? Jag får ofta frågan varför jag lämnade Socialdemokraterna, jag lämnade aldrig idéerna och folkrörelsen, det var snarare så att partiet lämnade mig.
Socialdemokraterna har hållit sin 42:a kongress i Göteborg med löfte om en ”ny riktning för Sverige”. Mottagandet har varit ganska ljumt och Magdalena Anderssons linjetal var fyllt av löften om ett starkare och sammanhållet Sverige som bekämpar gängkriminella. Hon pratade också om integration och krävde att alla som bor i landet ska kunna tala svenska; språket är nyckeln till samhällsgemenskap. Hon gav oss bilden att den svenska flaggan ska hissas och stolt fladdra i vinden på torg runt om i landet. Socialdemokraterna med Magdalena Andersson som statsminister lovade att göra Sverige helt igen.
Men Andersson lyckades inte skapa någon större entusiasm; kongressen jublade förstås, men många av oss som lyssnade noterade att glädjen över politiken och dess förutsättningar inte fanns där. Framtiden var dyster, problemen enorma och den enda lösningen tycktes vara en socialdemokratisk regering. Men ”Magda” brann inte för politiken i sitt tal, hennes ambition är att återfå statsministerposten. Det som skavde, och det som alltid skaver i politiken numera, är ansvariga politikers totala ovilja att ta ansvar eller ens prata om sin misslyckade politik. När Magdalena Andersson radade upp alla problem som landet står inför är det svårt att glömma att hon har varit vid makten och haft ansvar i åtta år under landets totala nedförsbacke. Partiet vägrade se problem som Sverigedemokraterna pekade på. Länge rådde total konsensus i riksdagen. Men givetvis har hon rätt i att Kristerssons regering hittills inte lyckats lösa problemen med gängkriminaliteten.
