För många år sedan följde jag en ung dam hem. Vi skulle dricka en kopp te och äta lite glass, var det sagt. Gatorna låg öde, den korta sommarnatten ljusnade, och fåglarna kvittrade piggt. Hon bodde litet; jag slog mig ner vid det lilla bordet i det minimala pentryt, och hon ställde fram två fat, och lade sedan upp glass på dem. Jag noterade, liksom oavsiktligt, att hon lagt upp mer glass på det ena fatet. Lika oavsiktligt noterade jag hur hon räckte över fatet med minst glass till mig, medan hon själv tog det med mer glass på. Någonting slocknade inom mig. Jag tappade som intresset, för glassen, för stunden – för henne. Det var som att situationen, med alla dess löften, i ett ögonblick hade förbytts till något annat. En oskuld, eller en livets egen generositet, hade gått förlorad, och därmed även all glädje. Det öppna sinnet hade stängts, och min nyfikenhet slagit över i en känsla av tomhet. Jag åt av glassen, utan att den smakade, och gick snart därifrån.
Detta berättar jag som en ingång till en reflektion kring begreppet plikt eller förpliktelse. Vi hör ju gärna att plikt handlar om uppoffring, att vi på grund av ett eller annat skäl gör något för att det förväntas av oss, eller för att det bara anses vara riktigt eller bättre att göra. Vi så att säga väljer att göra det som krävs av oss, och plikten eller förpliktelsen blir till ett åliggande, något som vi mer eller mindre tvingar oss själva till. Själva ansvaret för omgivningen och dess behov blir något påtvingat, om det nu är av staten, en arbetsgivare eller någon gud. Som kontrast kan vi tänka på den barmhärtige samariten, i den lilla berättelsen i Bibeln, närmare bestämt i Lukasevangeliet. De flesta i vårt land som är under 40 år känner förmodligen inte till berättelsen. Jesus berättar där om en man som blir överfallen, förnedrad, rånad och misshandlad och som blir liggande vid vägen. Den ene efter den andre passerar utan att hjälpa honom, tills en man dyker upp och förbarmar sig över den utsatte och lidande. Som regel beskrivs denna berättelse som en uppmaning till att man ska älska sin nästa och att det ska visas i handling. Det är så att säga den auktoriserade läsningen av berättelsen. Vi är skyldiga att hjälpa, om vi ska vara en god människa. Vi ska välja att göra det rätta, menar man. Men hur är det med detta, är godheten verkligen något vi väljer? Vad händer med godheten om den dels blir till något som fordras av oss, och dels kommer att handla om vad vi ska försöka leva upp till? Tekniskt formulerat: när själva godheten definieras instrumentellt, som ett medel för det ena eller det andra, som något som vi ska välja, och som så att säga inte är oss givet i kraft av vad vi redan är. Resonemanget kan verka skolastiskt, som en allt för teoretisk eller språklig historia, som inte har relevans för livet och hur vi lever det. Men hur ligger det till med det? Handlar godheten om val, och handlar plikt eller förpliktelse om att följa direktiv från auktoriteter utom oss?
