Erik XIV led möjligen av schizofreni, och hans misstänksamhet och paranoia är väl dokumenterade. Under en period lät han även spionera på sin far, Gustav Vasa. Det mest dramatiska uttrycket för detta är dock Sturemorden, där han den 24 maj 1567 själv mördade adelsmannen Nils Sture, och lät sina vakter fortsätta massakern på ytterligare fem män.
Det är möjligt att Erik XIV inte hade det så lätt. Ett framträdande ögonblick i historien är när han får sitt livs utskällning av sin far, kung Gustav Vasa, för att han inte tänkte ett varv till och höll sin syster Cecilias eskapader i Vadstena hemliga för resten av världen.
Bara ett år efter den skandal år 1559 som gått till historien som Vadstenabullret var kungen död, och länge leve kungen, Erik XIV. Men Eriks regeringsperiod skulle, mellan kärlek till en viss Karin Månsdotter och en neslig sista förtäring av ärtsoppa, komma att präglas av en allt större misstänksamhet och paranoia. Vad detta hade sin rot i är naturligtvis ett ämne som har studerats, inte minst i modern tid. Ärftlig schizofreni är ett förslag som lagts fram, och att detta skulle ha resulterat i flera psykoser, vilka förstärktes av att han som kung kände sig isolerad samt upplevde stress bland annat till följd av just denna isolering.
