Det värsta som kan drabba ett samhälle är att inte ha förmågan att handskas med konflikter på ett konstruktivt och uppriktigt sätt. Kulturskribenten Håkan Lindgren skriver om det i boken ”Avvikare i Sverige”. Vi har länge tvingats beskåda hur debattklimatet försämrats i takt med politikernas oförmåga att lösa de stora problem som landet står inför.
Den största förändringen av samhället började på 90-talet då marknadsekonomin gjorde entré i välfärdssektorn; demokratins nedåtgående trend började 1974 då enkammarriksdagen infördes, tjänstemannaansvaret avskaffades och 349 riksdagsledamöter fick den totala makten utan maktdelning och möjligheter till att ställa dem till ansvar.
2010 kom SD in i riksdagen, och sedan dess har partiet totalt styrt politiken bara genom att finnas till. SD:s samhällskritik ledde till motsatt politik, vilket ofta innebar att ingenting gjordes för att motverka uppenbara problem. Nu befinner vi oss här, 15 år senare, i ett djupt polariserat samhälle där SD fortfarande utgör konflikten i politiken, i kampen om makten.
Den politiska debatten har havererat. Tjafset mellan partierna ger väljarna ingenting. En ny milstolpe av infekterad polariserande debatt uppnåddes med beslutet att ta fram en svensk kulturkanon. Det var regeringens Kristerssons initiativ med stöd från SD som innan arbetet ens hade påbörjats satte spiken i kistan. Det är en elit inom vänstern som skriker högst. Mycket av kritiken mot kulturkanon har kommit från etablerade kulturpersonligheter och kulturjournalister som ofta förknippas med vänstern eller den bredare kultursektorn, som traditionellt står till vänster i svensk politik.
När en borgerlig regering driver igenom ett projekt som luktar ”nationell identitet” uppfattas det lätt som ett hot eller en provokation.
Redan 2022 kom Författaruppropet, där över 200 författare, många etablerade i det svenska kulturlivet med kopplingar till kulturvänstern, skrev under ett upprop i Expressen mot kulturkanon. De varnade för att staten skulle börja styra vilka verk som anses viktiga. Det kan ses som ett exempel på ”elitistisk kritik” – då det främst var tongivande röster i kulturvärlden som hördes. För många kulturarbetare blir det ett sätt att försvara mångfalden mot vad de uppfattar som en ”snäv nationalistisk urvalsprocess”. De ”skriker så högt” för att de uppfattar kulturkanon som en symbol för något mycket större: En kamp om kulturens frihet, om vilka röster som får räknas och om vem som får definiera svenskhet. Det sistnämnda är särskilt känsligt.
De flesta större dagstidningars kulturredaktioner – DN, Aftonbladet, SvD, Expressen – tog också tidigt in kritiska röster. Här finns ofta en ideologisk skepsis mot statligt sanktionerade listor över vad som är ”viktig” kultur. Kritiken kan därmed uppfattas som att den kommer från en kulturell elit som redan har inflytande över vad som räknas som ”god” kultur. Kritiken från vänsterkultureliten går ofta ut på att en statlig kanon riskerar att bli elitistisk. Men motståndet har samtidigt dominerats av redan etablerade och inflytelserika röster, vilket kan uppfattas som ett elitistiskt beteende i sig.
När en borgerlig regering driver igenom ett projekt som luktar ”nationell identitet” uppfattas det lätt som ett hot eller en provokation. Dessutom med SD i kulissen. Därför blir kritiken både ideologisk och identitetspolitisk. Den absoluta klimaxen kom när Jessica Stegrud på X konstaterade: ”Det är talande att en svenskfödd kurd och en perser debatterar svensk kulturkanon i SVT.” Då rämnade även den politiska fasaden. Magdalena Andersson anklagade Kristersson, Kristersson anklagade SD, och internt fick Stegrud kritik.
All denna ilska kom sig av att det var Sverigedemokraterna som var avsändaren. Hade det varit Magdalena Andersson kunde vinkel mycket väl ha blivit positiv: ”Se hur långt Sverige har kommit – personer med kurdiskt och persiskt ursprung är nu centrala röster i samtalet om svensk kultur.” Hennes ord hade kunnat tolkas som en stolthet över mångfald, snarare än en markering om ”vem som är riktig svensk”. Socialdemokraterna hade kunnat rama in det som ett bevis på sin egen integrationspolitik: att Sverige klarar av att skapa gemenskap där människor med olika bakgrund formar svensk kultur tillsammans. Aftonbladet/DN kultur hade kanske vinklat det som en berättelse om framgångsrik integration.
Med andra ord: exakt samma ord kan alltså tolkas som rasism eller som framgångsrik integration, beroende på vem som säger dem och vilket narrativ de omges av. Men Lars Trädgårdh, som representerar vita svenska män med sjal, är uppenbarligen helt okej att hoppa på. Jonas Gardell gör det med bravur i Expressen. Efter att ha kritiserat hela kanonen slutar han med orden ”PS. Jag vill att man noggrant noterar att jag har inget emot en kulturkanon, jag har något emot Lars Trägårdh personligen! DS.”
Istället för att kritisera kanonprojektet, dess urvalsprinciper eller regeringen bakom det, väljer Gardell att gå till ett personligt angrepp. Han ser tydligen Trädgårdh som flummig cannabisrökare. Han vill visa att det inte är själva projektet han hatar – utan Trägårdh som person. Det är bittert, oprofessionellt och ovanligt att han väljer att säga det så öppet i en kulturdebatt. Men när sakargumenten saknas tar nävarna vid. Dessutom tycks ingen ha blivit särskilt upprörd. Men borde inte ropen skalla högt över Sveriges låga debattnivå?
