Det värsta som kan drabba ett samhälle är att inte ha förmågan att handskas med konflikter på ett konstruktivt och uppriktigt sätt. Kulturskribenten Håkan Lindgren skriver om det i boken ”Avvikare i Sverige”. Vi har länge tvingats beskåda hur debattklimatet försämrats i takt med politikernas oförmåga att lösa de stora problem som landet står inför.
Den största förändringen av samhället började på 90-talet då marknadsekonomin gjorde entré i välfärdssektorn; demokratins nedåtgående trend började 1974 då enkammarriksdagen infördes, tjänstemannaansvaret avskaffades och 349 riksdagsledamöter fick den totala makten utan maktdelning och möjligheter till att ställa dem till ansvar.
2010 kom SD in i riksdagen, och sedan dess har partiet totalt styrt politiken bara genom att finnas till. SD:s samhällskritik ledde till motsatt politik, vilket ofta innebar att ingenting gjordes för att motverka uppenbara problem. Nu befinner vi oss här, 15 år senare, i ett djupt polariserat samhälle där SD fortfarande utgör konflikten i politiken, i kampen om makten.









