Filosofen Hannah Arendt beskrev kulturen som en förbindelse mellan det förflutna och det framtida. Den ger oss en tradition och en riktning som gör nuet mer begripligt. En vanlig uppfattning är annars att vi ska leva i nuet, men vad vore ett nu för en människa utan en verklig förbindelse med ett förflutet och en framtid? Och i vilken grad relaterar samtidsmänniskan sin tillvaro till gångna och stundande tider?

I februari publicerades en vetenskaplig artikel av två forskare inom lingvistik och arkeologi. Artikeln handlar om artefakter som har hittats i Schwäbische Alb i Tyskland och tros vara ungefär 40 000 år gamla. Artefakterna är i huvudsak gjorda av djurben och bildar statyer och tavlor. På dessa finns olika mönster inristade, som för ett otränat öga lätt kan se ut som enkom dekorationer. Det forskarna fann och skriver om i sin artikel var dock att mönstren har en inbördes logik, som påminner starkt om skriftspråkets. Läser man en historiebok får man ofta lära sig att skriftspråket uppkom i Mesopotamien för drygt 5 000 år sedan. Detta gör den nya forskningen revolutionerande, eftersom den innebär att historievetenskapens datering av skriftspråket har haft fel med ungefär 35 000 år.

Denna forskning ger onekligen stoff till reflektioner om kulturens ursprung. Tron att skriftspråket uppkom i samband med en civilisatorisk utveckling är signifikant för den materialistiska uppfattningen om kulturen. Med ett sådant synsätt handlar skriften om social kontroll snarare än om något mer andligt. Om man ser skriften som en del av människans konstnärliga sätt att förhålla sig till världen blir det dock helt logiskt att skriftspråket är långt mycket äldre än civilisationen. Och snarare än att skriften är av instrumentellt värde vill den säga till framtiden: ”Vi var här!”