I sommar har den amerikanske regissören och manusförfattaren Ari Asters fjärde film ”Eddington” premiär. Vi ser tillbaka på hans tre tidigare långfilmer: ”Hereditary”, ”Midsommar” och ”Beau Is Afraid” och möter en konstnär som tampas med ämnen som familj, sorg och öde.

Under 2000 och 2010-talet befann sig skräckfilmen i en svår tid, där våld och andras olycka många gånger enkom blev medel för underhållning. Skräckfilmens risk för tom underhållning har naturligtvis alltid funnits, likväl har genren möjlighet att säga oss något substantiellt om ondska, rädsla och sorg. Om denna dimension inte finns med i genren blir chockvärdet allt som återstår, vilket tenderar att bli likt ett missbruk, där varje ny film måste eskalera skrämseln för att väcka uppseende.

Ari Aster kom därför som en frisk fläkt – i samma veva som hans konstnärliga själsfrände Robert Eggers – när han 2018 långfilmsdebuterade med ”Hereditary”. Redan i filmens första scen är det tydligt att vi har att göra med en filmskapare utöver det vanliga. Vi befinner oss inne i ett arbetsrum fyllt av små modeller, däribland en miniatyr av ett hus. Kameran filmar in i det lilla huset och sömlöst befinner vi oss i våra huvudpersoners hem – en familj bestående av två föräldrar och två tonårsbarn. Med detta kameraarbete etablerar Aster direkt den fatalistiska världsbild som genomsyrar de filmer han hittills producerat.