Trump har varit president i ett och ett halvt år i sin andra omgång och har blivit samtalsämnet nummer ett i mer eller mindre hela världen. Det är riskabelt att skriva något positivt om honom, eftersom medier inte bara i USA utan också i Sverige lider av TDS, ”Trump derangement syndrome”. Medierna ägnar mer energi åt att kritisera Trump än åt att kritisera Kina, Ryssland och Iran.
Kritiken mot Trump gäller hans personliga egenskaper, som att han är skrytsam och egocentrisk, vilket får oss att tänka på ett barn. Han har vidare en påfallande svag språklig förmåga, med ett begränsat ordförråd, korta meningar och ett oklart samband mellan meningarna. Han kan göra uttalanden som verkar oöverlagda, och ibland verkar han säga emot sig själv. Trump behöver inte sällan ”översättning” av exempelvis utrikesminister Marco Rubio. Vissa anklagar Trump för att hans olika ”deals” ger fördelar för hans och familjens affärer.
Valet stod mellan honom och Kamala Harris, som var inriktad på progressiv politik i trans- och rasfrågor och verkade förvirrad på utrikespolitikens område. Hennes uttalanden karakteriserades som ”ordsallad”, eftersom de var osammanhängande. Den fråga de amerikanska väljarna hade att besvara var: Vilken av presidentkandidaterna är minst dålig?










