Tvärtemot vad många påstår, finns det i religionsfriheten ingen skyldighet att respektera en religion. Åsikter om religioner behöver inte vara sakliga – lika lite som religionen i sig behöver vara det. Precis lika mycket som jag får propagera för en religion, har jag rätt att kritisera den. För tro behöver inte inskränkas av förbud.
Något märkligt som ofta händer när jag deklarerar att jag är andlig men inte religiös, är att jag får en blick till svar. Lätt road, försiktigt misstänksam, eller rentav skeptisk. Som om jag just erkänt att jag tror på något luddigt, svårkontrollerat och opålitligt. Och omvänt antas jag felaktigt vara religiös när jag säger att jag både tror på – samt kommunicerar med – den gudomliga intelligens som vi alla har tillgång till. Varför är det så, när den skapande källan från början inte är kopplad till någon religion?
Kanske för att religion är något som folk känner igen. Den innehåller struktur, byggnader, heliga skrifter, traditioner, ramar och regler. Den friare och bredare andligheten saknar ofta allt detta – och kräver självständigt tänkande, befriat från synd. Just därför både lockar och provocerar andlighet. Men om Gud är arkitekten bakom naturen och allt liv, så är människan ansvarig för bildandet av religion. Inte sällan av politiska anledningar.
