I en exklusiv intervju för Weekend tar Ann-Charlotte Björling bladet från munnen. Och vore hon inte, liksom sin far, så otroligt ödmjuk, hade vi frestats att skriva att hon tar sig ton … Hon gick nämligen i sin fars fotspår och blev operasångare. Det är väl det som kallas att ta en – genväg?

Operastjärnor brukar ju icke sällan ha ett ego stort som en centralamerikansk stat. Därför är det så befriande att ta del av norrmannen Hugo Hasslos (1911–1994) tankar om Jussi i programhäftet till den minneskonsert som hölls för Jussi 1985 i Stockholm. Hasslo var en av Kungliga Operans ledande barytonsångare, och sjöng mot Jussi. ”När Jussi Björling kom på tal, kunde min norska sångpedagog ibland säga att ’han är ett as till att sjunga’. Och visst var Jussi helt otrolig. Jag känner inte någon som klingade som ett instrument som han. Dessutom sjöng han som en instrumentalist; det var precist men ändå naturligt. Han musicerade.

Många sångare lägger sig till med later. Det gjorde inte Jussi, och därför blev allt så perfekt. Hans enormt skarpa minne hjälpte säkert till. Han sjöng aldrig fel. Jag beundrade honom kolossalt. Det jag minns bäst är naturligtvis hans musikalitet, men också generositeten. Jussi var stor, så stor att han inte behövde göra sig större. Jag kommer ihåg ett tillfälle när vi hade sjungit ’Rigoletto’. Jag hade titelrollen och Jussi sjöng Hertigen. Efteråt, under applåderna, tog han mig i handen, för att vi tillsammans skulle gå in och tacka. Men precis när jag hade kommit ut på scenen och han själv doldes av ridån släppte han min hand, och jag fick själv ta emot publikens ovationer. Vilken annan tenor hade gjort något sådant?”