När vi i förra musikspalten lärde känna Orlando di Lasso gjorde vi det genomgående via hans vokalmusik, av den enkla anledningen att han inte skrev någon instrumentalmusik – ett faktum som illustrerar att renässansen var en musikalisk epok där sångrösten länge stod i centrum.
Hos John Dowland, född runt 1563, cirka trettio år senare än Lasso, kan vi se den brytpunkt hos renässansmusiken där instrumenten börjar bli lika viktiga som rösterna. Många av Dowlands sånger kan antingen sjungas som ren stämsång eller av en ensam röst till ackompanjemang av luta, och han skrev även en ansenlig mängd stycken för sololuta.
Den mångsidige mästerlutenisten Dowland har gått till eftervärlden som den främste engelske kompositören av lutmusik och lutsånger, och beskrivs ofta som den melankoliska sångens mästare. Samtidigt finns det paradoxalt nog uppgifter om att Dowland privat kunde vara en nog så munter fyr, en motsägelse som leder oss fram till Dowlands musikaliskt sett glada, men textmässigt molokna ”Come again, sweet love doth now invite”.
