Hur den kinesiska regimen isolerar det uiguriska folket
Etniska uiguriska elever och deras hankinesiska lärare i ett klassrum i staden Korla, i Xinjiang i västra Kina, 13 september 2003. (FREDERIC J. BROWN/AFP/Getty Images)


Nyligen meddelade myndigheterna i Yining, i Kinas västligaste provins Xinjiang, att stadens 440 000 invånare skulle lämna över sina pass till den lokala säkerhetspolisen. Om man inte hade gjort det innan den 15 maj skulle dokumenten bli ogiltiga, rapporterade Deutsche Welle. Ingen förklaring gavs för den här åtgärden, som bara verkar vara den senaste i en lång historia av repressiv politik från den kinesiska enpartistaten mot landets etniska minoriteter.

Yining, som även kallas Ghulja, ligger nära gränsen till Kazakhstan i Xinjiang. Xinjiang är till ytan Kinas största provins, där 47 av landets 55 etniska minoriteter bor. Hälften av regionens invånare, närmare 10 miljoner människor, är uigurer, ett mestadels muslimskt turkfolk.

Uigurerna har förtryckts av kommunistpartiet på grund av sin ras och religion ända sedan det tog makten 1949. Till och med nu, årtionden efter Maos värsta diktatur, försöker statliga medier få uigurerna att sluta med sina traditioner, såsom att bära skägg och hijab. De har till och med tvingats att föda upp grisar, vilket strider mot muslimsk tradition.

Rörelsekontroll
Dilshat Rexit, en talesman för Uiguriska världskongressen sade till Deutsche Welle: ”Den kinesiska regimen är orolig för att uigurer som har rest utomlands bättre kommer att förstå hur de faktiskt har det hemma, och därför vara mer benägna att motsätta sig regeringen.”

Den kinesiska regimen har gjort det till standard att neka kända dissidenter resedokument. Det är inte heller ovanligt att hotell och flygbolag i andra delar av Kina vägrar att betjäna uigurer eftersom regimen har byggt upp en bild av att de är terrorister.

”De här passbegränsningarna visar att regeringen saknar självförtroende när dess styre i Xinjiang utmanas”, sade Rexit.

Tsering Woeser, en välkänd tibetansk författare och aktivist, sade till Deutsche Welle att hon hade vägrats ett nytt pass flera gånger sedan 1997. Hennes senaste försök, 2012, slutade med att en polis sa till henne rakt ut att hon var svartlistad av byrån för offentlig säkerhet, och inte fick resa utomlands.

”Mitt liv påverkas inte så mycket [av de nya reglerna] eftersom jag inte har något pass”, sade Woeser, som har tvingats tacka nej till inbjudningar att delta i skrivarprogram i USA och Tyskland eftersom regimen inte låter henne resa.

”Tvåspråkig utbildning” eller förstörelse av etnisk särart?
Förutom konfiskeringen av pass i Yining, indikerar språk- och utbildningspolitiken i Xinjiang att kommunistpartiet vill både isolera minoriteter och beröva dem deras kulturella identitet.

Uigurerna är ett turkiskt folk, vars språk och kultur liknar det  som man finner hos centralasiatiska folk i Kazakhstan, Uzbekistan och andra länder.

Enligt en rapport som publicerades den 20 maj av Uyghur Human Rights Project (UHRP) har ”det Kinesiska kommunistpartiet satt sig i centrum för definierandet av uigurisk identitet”, med avsikten att assimilera uigurerna till en ”bredare kinesisk statsidentitet”.

Något som är viktigt för den uiguriska identiteten är den så kallade tvåspråkiga utbildningspolitiken, som deklarerar att uiguriska och mandarin har likvärdig status, men som i praktiken marginaliserar den förstnämnda.

I UHRP:s rapport finns fyra uppsatser där unga uigurer beskriver sina erfarenheter av den politik som är ”skapad för att flytta över uiguriska studenter på alla nivåer av utbildningssystemet från utbildning på deras modersmål till kinesiska, vilket resulterar i att uiguriskan försvinner från klassrummen, något som innebär en fundamental utmaning för en distinkt uigurisk identitet”.

”Tvåspråkig undervisning” implementerades aktivt i Xinjiang med början från 1990-talet. Förutom att man lade till mer lektioner på mandarin, ändrade man lokala läroplaner så att de innehöll mer politisk indoktrinering. Dessutom anställde man fler hankineser [majoritetsbefolkningen i Kina], även om de inte kunde prata uiguriska.

”För uiguriska lärare krävs däremot att man talar både uiguriska och mandarin flytande, och uiguriska lärare som inte talar tillräckligt bra mandarin blir arbetslösa”, står det i rapporten.

”Kinas tvåspråkiga undervisningspolitik, så som den genomförs i Östturkestan [annan benämning på Xinjiang] är inte alls tvåspråkig. I praktiken är det en enspråkig utbildning på mandarin”, sade Alim Seytoff från UHRP i ett uttalande i Washington.

2004 gjordes mandarin till huvudspråk på låg- och mellanstadiet i Xinjiang, och 2010 investerade man miljarder i de tvåspråkiga programmen i 1 700 förskolor. I februari i år hade 450 000 barn fått den här sortens undervisning, bland annat i de över 1 000 nya tvåspråkiga förskolor som startats, enligt rapporten.

”Vi är alla kineser”
Ilham Tohti, en välkänd uigurisk akademiker, som nu sitter fängslad på livstid i Kina, skrev i en uppsats 2013 att gymnasieklasser i staden Atush i Xinjiang i genomsnitt hade 50 elever i klassrummen med uigurer och 30 i klassrummen med hankineser, vilket visar skillnaden i resurser till hankinesernas fördel.

En av författarna till uppsatserna i UHRP-rapporten skrev på kinesiska, menade att den tvåspråkiga utbildningen hindrar många unga uigurer från att få ett ordentligt grepp om sitt eget modersmål:

”Innan jag ens hade sagt två meningar [på uiguriska] hade mina ord plötsligt blivit osammanhängande, och till och med enkla ord tog lång tid att lista ut.”

”När de tillfrågas om varför de inte kan sitt modersmål, svarar många direkt: ’Vet du inte hur intensivt vårt schema är? Jag klarar inte ens mina studier, hur skulle jag ha tid för det?’”

Författaren skrev även om sina upplevelser av diskriminering på universitetet, trots den försvinnande uiguriska kulturen och identiteten:

”Så många människor upprepar hela tiden att ’vi är alla kineser’, men så snart någonting händer som har med vår etniska grupp att göra så låser de in oss. Vardagen påminner oss hela tiden om att vi inte kan bli hankineser och inte bli jämställda med dem heller.”

Medan uigurer och många andra etniska grupper snabbt håller på att byta ut sina lokala språk med mandarin, lär sig hankineserna i Xinjiang sällan uiguriska, och de nekas till och med möjligheten att göra det. Högt uppsatta partitjänstemän har utmålat det uiguriska språket som att det inte kan framställa moderna koncept, och till och med hävdat att dåliga kunskaper i mandarin främjar terrorism.

”Det var uppenbart att det här tänkesättet var djupt rotat, och vi skulle alltid vara annorlunda än dem”, fortsatte den uiguriska uppsatsförfattaren. ”Oavsett hur bra mandarin man kan prata, oavsett hur många av ens bästa vänner som är hankineser, så är man annorlunda.”