Den var gammal redan när Gustav Vasa blev kung. Men nu är slutet nära för Sveriges kanske mest kända ek, trots räddningsinsatser och experthjälp.

– Jag känner en tacksamhet för varje år jag får se den, säger reservatsförvaltaren Jerry Svensson.

Eklöven rör sig fortfarande i vinden på Kvilleken, som de gjort sedan Sveriges begynnelse. I 850 år, plus-minus 150 år, har den levt och frodats i det småländska landskapet.

– Jag tror många kanske tänker att om träd skulle kunna prata skulle det säkert kunna berättas en hel del om olika tider för oss, säger Jerry Svensson, reservatsförvaltare på Länsstyrelsen i Kalmar län.

Han minns hur han besökte trädet som barn på 1980-talet, med föräldrarna och på skolutflykter.

– Då var det mer ett häftigt träd som man kunde klättra i och springa igenom i och med håligheterna. Men med åldern så har man förstått poängen med det här trädet.

Poängen är att det är landets kanske äldsta träd i sitt slag, och den grövsta eken med en omkrets på drygt 14 meter. Den lockar varje år uppemot 25 000 besökare, fler än närliggande nationalparken Norra Kvill.

Vacklande hälsa

Men trädet är på väg att dö. Redan för 13 år sedan förstod ekologen Vikki Bengtsson att någonting inte stod rätt till. Hon är expert på skötsel av särskilt skyddsvärda träd och vid besöket noterade hon att kronan var i ett chockerande dåligt skick.

– Kvaliteten hade minskat otroligt, sedan jag sist hade sett den vilket var kanske 2007, säger hon.

Hon sammankallade en internationell forskargrupp och 2013 besökte de nio experterna trädet för en redig analys.

Eken visade flera problem. Det främsta var ett järnband som slagits runt trädet på 1960-talet för att stabilisera det. En närboende hade redan 2005 anat att det skadade trädet, och helt sonika slagit av det. Men ett nytt sattes skyndsamt upp, vilket snarare förvärrade situationen.

– Den hade börjat strypa trädet, säger Bengtsson.

Trädet var dessutom angripet av ekvecklarlarven som åt upp löven, svampinfektionen mjöldagg som försämrade hälsan och trädet drog inte upp tillräckligt med näring från marken – de flesta finrötterna hade dött.

– Vi kände alla egentligen att det var för sent, att trädet redan blivit mycket sämre. Man hade velat sätta in åtgärder tidigare. Vi var lite ledsna egentligen, för det kändes som att det vi gjorde var konstgjord andning, säger Vikki Bengtsson.

Det beslutades trots krämporna att man skulle göra allt för att rädda eken. Järnbandet ersattes av en slags vajerkonstruktion med förhoppningen att tillväxtlagret därunder skulle återhämta sig.

– Det andra som var nästan lika viktigt var information till allmänheten, att hålla folk borta från trädet. För det var många som klättrade i det och skadade den känsliga barken. Så en viktig del av handlingsplanen var att sätta upp ett nytt stängsel, säger hon.

Den omgivande marken täcktes också av ett mulchlager av lövträflis.

– Tanken var att det skulle avge näring när det förmultnade ner till finrötterna, som man hoppades skulle kicka i gång och växa till sig i styrka, och sin tur dra upp mer näring i kronan, säger Jerry Svensson.

Under två år besprutades löven med ett algextrakt.

– Man tänkte att det här algextraktet – som också används på fruktträd – skulle ge starkare och mer utsträckta löv.

Nästa försök: Kloning

Men räddningsförsöken var förgäves. Under 2015 dog toppen. De kommande två åren började även de lägre grenarna att dö. 2017 meddelade länsstyrelsen att trädet inte skulle gå att rädda, ett besked som möttes av svarta tidningsrubriker.

I stället riktades fokus på att klona trädet. Omkring 50 små kvistar togs från eken 2017, och ympades fast på lånade rotsystem med hjälp av forskningsinstitutet Skogsfors. Tolv har överlevt, varav Skogfors behållit en.

– Den mår bra. Den växer. Vi ska plantera ut den nu snart, tänkte vi. Då har vi alltid en kopia här i reserv, säger ympningsexperten Eva Persson.

Länsstyrelsen vill plantera en av klonerna i närheten av Kvilleken, så att den på det sättet kan leva vidare i sin originalmiljö.

Ympningarna är ovanför marken genetiskt identiska med eken, men rotsystemet tillhör en annan ek. I ett andra steg, för att få en genkopia av hela Kvilleken, har en annan forskare satt rotympningar i näringslösning, med förhoppningen att de ska bli egna trädplantor.

– Men där är vi inte framme än. Det verkar vara om möjligt ännu svårare, säger Jerry Svensson.

”Sorgset att det somnar in"

Trots att nio år gått sedan eken fick sin dödsdom så lever också själva trädet vidare. En envis gren på ena sidan är fylld av blad. Förra året blev det till och med ollon.

– Även om stora delar av trädet har dött så finns det fortfarande livskraft i det, säger Vikki Bengtsson, som inte vågar spekulera i hur länge den varar.

– Den har ju redan levt längre än vad vi kanske trodde. Det tycker jag är härligt.

Mer eller mindre dagligen ringer lokaljournalister på vårkanten till Jerry Svensson för att fråga om grenen även i år kommer att knoppa.

– Jag känner att det är sorgset att det sakta håller på att somna in. Samtidigt känner jag ju en tacksamhet till varje år jag får se det i liv.