Det nutida klassiska musiklivet besväras i hög grad av vad vi kan kalla för ”periferism”. Det egenhändigt konstruerade begreppet syftar på att en alltför stor del av den musik som presenteras på konserter och i etermedia är verk med klen verkshöjd skriven av obetydliga tonsättare.

”Periferismen” är således en negativ kraft i musiklivet, men hur har den uppstått, och varför förefaller den närmast ohejdat växa till sig? Vi återkommer med ett fylligare svarsförslag och nöjer oss denna gång med att beskriva två av ”periferismens” mer uppenbara drivkrafter.