Min mor var oförmögen tarvlighet. Ja, det är kanske ett modigt påstående, och det är ju definitivt ett gammalmodigt ord, men ett ord behöver ju inte vara oanvändbart för att det är gammalt. Var vore vi, om vår horisont stannade enbart vid det dagsaktuella och för tillfället gångbara? Kanske är svaret på en sådan fråga detta: Vi vore precis där vi är, där vi hamnat, och förmodligen oförmögna att ta oss vidare. Många är de ord som fallit ifrån under de senaste decennierna, i en utveckling som dessutom accelererat – något som enbart kan pågå så länge en ärvd språklig rikedom finns kvar. Visst, nya ord tillkommer, men de är som regel av det slag som snart gör dem inaktuella, rent av hopplöst passerade, inte minst gäller det ord av mer teknologisk och administrativ art; gårdagens teknologi och samhällsexperiment blir snart ett minne blott. Dygd. Anständighet. Ödmjukhet. Barmhärtighet. Vad hände egentligen med sådana ord? De finns kvar i ordböckerna, men där gör de ju ingen större skillnad. Kan en frånvaro av ord som dygd och anständighet säga oss något om var vi hamnat? Eller lever sådana ord trots allt vidare, men liksom vid sidan om, i marginalerna av vår egen tid, av vår självmedvetenhet, vår offentlighet och dess samtal?

Min mor hade förmodligen hellre dött än varit tvungen att göra något lumpet, småaktigt och missunnsamt. Ja, här nämnde jag i förbifarten fler ord som vi knappt hör mer. Vad med ord som stolthet, ära, mod, eller att vara en ädel människa? Vad innebär det att ord försvinner, och vilka följder får den glömskan? Gör det någon skillnad om vi tappar bort ord som pekar ut egenskaper, kvaliteter, möjligheter och brister? Eller har vi med tiden blivit mindre lumpna, småaktiga och missunnsamma, och orden därför inte behövs och kan lämnas därhän? Om så inte är fallet, och orden faktiskt pekar på något av värde, varför har de då fallit i glömska? Gynnar måhända glömskan några av oss? Alla som råkat ut för en falsk människa, någon som manipulerar och duperar, om det så är i kärlek eller på arbetet, eller varför inte, på en mer övergripande samhällsnivå, vet ju hur centralt minnet är för sanning och för att få en förankring i det verkliga. Glömskan är bedrägeriets bästa vän, något som allt falsk- och maktspel genom historien ständigt visar oss.