Historien visar priset för eftergifter

Eftergiftspolitik säljs alltid som realism, men slutar alltför ofta som en inbjudan till nästa krav. När Ukrainas territorium görs förhandlingsbart i fredens namn upprepas ett argumentationsmönster som Europa redan har prövat, med katastrofala följder. ”Fred” har tidigare blivit startskottet för nya aggressioner. Det skriver den förre M-riksdagsledamoten Sotiris Delis.

Utöver de kända Rysslandsvännerna i Sverige finns också anhängare av eftergiftspolitiken. De senare säger exakt detsamma som putinisterna fast med andra ord, det vill säga att Sveriges och EU:s hjälp till Ukraina måste upphöra, att Ukraina måste lämna en del av sitt territorium för att säkerställa freden och att EU inte behöver rusta sig eftersom Ryssland inte har några expansionsplaner.

I mina ögon liknar detta budskap mycket det budskap som framfördes av eftergiftspolitikens anhängare till förmån för Hitlers Tyskland före andra världskrigets utbrott.

Vi hade då Münchenöverenskommelsen, ett avtal rörande Tjeckoslovakien som ingicks den 30 september 1938 mellan Nazityskland, Storbritannien, Frankrike och Italien.

Avtalet innebar bland annat att Tjeckoslovakien skulle avträda det tyskspråkiga Sudetlandet till Tyskland vars majoritetsbefolkning var av tyskt ursprung.

Britterna, fransmännen och italienarna kallade avtalet för en ”hederlig fredsöverenskommelse”.

Det visade sig att Hitler inte höll sig till avtalet utan ockuperade hela Tjeckoslovakien.

Ingen uppmanar svenskar och européer att starta krig mot Ryssland.

Efter detta fick Hitler aptit på det polska området Danzig, som också beboddes av tyska ättlingar. Då reagerade britter och fransmän för att de insåg risken att Hitler skulle ockupera hela Polen vars suveränitet dessa länder hade garanterat.

Då inträdde på den europeiska scenen eftergiftsanhängarna med den franske socialisten Marcel Déat som huvudfigur och dess artikel i den dagliga Paristidningen L’Œuvre med titeln ”Mourir Pour Dantzig?”, skall vi dö för Danzig?, som blev eftergiftsanhängarnas slogan.

I den nämnda artikel argumenterade Déat för att Frankrike inte hade något intresse av att försvara Polens suveränitet och att Hitler skulle nöja sig med Danzig och avstå från att ockupera Polen. Utöver det anklagade Déat de ”ansvarslösa polackerna” som vägrade lämna ifrån sig Danzig och menade att de skulle ställas till svars för ett krig som skulle bryta ut och dra hela Europa med sig. Déat var tveksam till huruvida Polen skulle kunna kriga mot nazisterna på ett uthålligt sätt. Artikeln avslutades med orden ”Mais mourir pour Dantzig, non!”, men ska vi dö för Danzig, nej!.

Om vi nu ersätter Danzig med Donetsk och Polen med Ukraina och om de ”ansvarslösa polackernas” plats övertas av ”clownen Zelenskyj”, som dessa ”fredsföreträdare” kallar honom för att han vägrar lämna ifrån sig ukrainskt territorium ”och riskerar dra med hela EU i ett krig mot Ryssland, så ser jag en extrem likhet i argumenten mellan dåtidens och nutidens eftergiftsanhängare.

En intressant detalj är att när tyskarna ockuperade Frankrike startade Déat det politiska partiet RNP och samarbetade med naziockupanterna. 1944 blev han minister i Vichyregeringen. Efter invasionen i Normandie flydde han till Italien där han blev kvar till sin död eftersom han i Frankrike var dömd för landsförräderi.

Naturligtvis förstår vi skillnaden mellan dåtid och nutid, det vill säga, ingen uppmanar svenskar och européer att starta krig mot Ryssland, inte heller att dö för Donbas och Ukraina utan vi ska hjälpa såväl ekonomiskt som militärt det tappert kämpade ukrainska folket.