Är det moraliskt försvarbart att fortsätta rösta på partier som inte bryr sig om minoriteter? Som politiskt intresserad glesbygdsbo är jag tveksam om min röst gör mer skada än nytta, eftersom den rättfärdigar system som uppenbart osynliggör och diskriminerar. I en demokrati ska makten utgå från folket – inte bara majoriteten, skriver Inez Abrahamzon, rektor och före detta ordförande i Hela Sverige ska Leva.

För drygt tio år sedan var jag en av initiativtagarna och därutöver projektledare för att anordna Europas första gemensamma landsbygdsriksdag. Intresset från byarörelsen var stort och enigheten om problematiken likaså. Lokalsamhällen i Skottland hade exempelvis samma typ av utmaningar som ockupanterna i Dorotea, som tillbringade dagar och nätter i vårdcentralens lokaler för att få tillbaka akutvårdsplatserna. 

Dorotea, en kommun med drygt 2 500 invånare, blev historisk när invånare tvingade fram Sveriges första folkomröstning i landstinget, genom att samla in 24 800 namnunderskrifter. Dessvärre röstade bara en dryg tredjedel av länsborna. När det kom till kritan brydde sig inte de som bodde i städerna om akutvård i glesbygd, vilket gav landstingspolitikerna ett alibi för att strunta i det faktum att 88 procent av dem som röstat ville att de skulle ändra sitt beslut.