Var är de glada Socialdemokraterna som kämpade för ett bättre samhälle, som trodde på sin politik och hade förankring i folkdjupet? I ett årtionde har Magdalena Andersson bekämpat SD, som i sin tur har gjort allt för att utmana S maktposition och bryta gamla strukturer. Länge slogs de om samma väljare och om samma folkhem. I dag handlar striden om makt och förakt. 

Socialdemokratin mår dåligt, och det är nästan plågsamt att se Magdalena Andersson framträda. Hon är arg, och har fastnat i en politisk retorik där allt handlar om SD som rasister och som demokratins värsta fiende. Socialdemokraterna har alltid fördömt SD. I över tio år har strategin gått ut på att förtala och misskreditera partiet. Det finns förstås förklaringar: SD:s inträde i riksdagen blev en chock och en skam för alla partier.

Sverige ståtade länge med att inte ha några högerpopulistiska partier i riksdagen, till skillnad från många andra länder. Det gav den svenska demokratin och de gamla etablerade partierna en unik ställning. Självbilden av framgång som det lyckade moderna landet, var djupt rotad, inte minst hos socialdemokratin.