Två av mina bästa vänner har jag aldrig träffat. Den ena dog året innan jag föddes, den andra när jag var en pubertal tonåring, då relativt ointresserad av vad han kunde erbjuda mig. Kryptiskt? Javisst, men låt mig förklara.
Har ni tänkt på att man ibland kan känna en stark frändskap med en viss författare? Jag tror att många barn (och vuxna) känt så inför Astrid Lindgren. Kanske är det hennes tilltal. Hon vänder sig ofta till läsaren med ett enkelt ”du”. Och så pratar och resonerar hon liksom med en, på ett vänligt och rättframt, men inte tillgjort sätt.
Jag låter en av mina ”bästisar” (Gud, vad han hade hatat det ordet) föra talan i samma ämne:









