Centerpartiet har gjort sitt val. Åtminstone på pappret. Partiet förklarar att Socialdemokraterna vann den utlysta auktionen på centermandaten, och nu är det upp till Magdalena Andersson att tvinga Vänsterpartiet att avstå sitt krav på att sitta i regering. Lite tillspetsat är detta Centerpartiets bud, och Vänsterpartiet har hittills inte signalerat någon reträtt från sitt ultimativa krav.
Att trycket på Vänsterpartiets ledning nu ökar är uppenbart och begripligt. Ett lite drastiskt exempel som ändå är rätt talande för stämningen levererade DN:s kulturchef. I en krönika tar han på typiskt samtida manér en dramaserie med fiktiva personer och fiktiv handling (”Babylon Berlin”) som fikonlöv för att skriva om verklig svensk partipolitik, även på kultursidan. I denna text landar han i föga subtila paralleller mellan regeringsbildningen och Weimarrepubliken. Budskapet mellan raderna är: Vänsterpartiet måste lära av historien att inte släppa fram mörka krafter. Man måste överge sitt ”idiotiska ultimatum”, som kulturchefen kallar det.
Själva Weimarretoriken – som var legio ännu för något årtionde sedan – omfattas numera av en krympande skara skribenter. Men texten säger något om temperaturen i en process som sedan länge upphört att vara särskilt rationell – om den någonsin var det. Krönikan andas den frustrerade önskan att den andra sidan bara ska vika sig, som just nu tycks vara allt som återstår för samtliga parter i den här låsningen. När det inte finns några kompromisser, och alla sakargument redan tröskats, återstår bara olika former av utpressning – i det här fallet känslomässig.












