Med åren börjar en del av oss fundera över vad som drev oss genom livet. Svaren tenderar att handla om kärleken, om att möta någon att leva med, att få barn med, och kanske dela sitt liv med, eller så kanske man fann det meningsfulla i arbetet, i en yrkeskarriär inriktad på personliga mål eller på andras behov, önskemål och drömmar. En problematik anas redan här – ska man leva för sig själv eller för andra? Ska man prioritera den bild man har av den man vill vara, eller ska man se förbi detta jag, och i stället leva för ideal bortom det mer omedelbart egna?
Jag var en gång i tiden en duktig tennisspelare. Och allra duktigast var jag när min mor såg på när jag spelade. Kanske spelade jag inte alltid bättre då, men jag försökte desto mer. Säkert vann jag i styrka, vilja och motivation, men själva viljan att imponera på mor gjorde mig mer otålig, mindre rationell och strategisk; ibland vinner man genom att låta den andre föra spelet, man öppnar för den andres iver och benägenhet att göra misstag. Att vara duktig var något som alltid drev mig, och det går givetvis att göra sig lustig över ett sådant medgivande, men var en sådan vilja enbart av ondo?
Perfektion är ett begrepp som inte fungerar så bra i vårt kulturklimat. Och självklart kan man vara så inställd på perfektion att det i slutändan låser sig och slutar i katastrof. En god vän ville måla som de stora mästarna – som en Sargent, Zorn eller Tizian. Han studerade måleri i de finaste skolorna (i Florens, i Wien), lärde sig blanda sina egna färger, målade natt som dag och anlitade modeller som han betalade med det arv han fått. Han levde för sin dröm. Han hade talangen. Han hade viljan. Och när han undanröjt alla hinder, när han byggt sin ateljé på en idyllisk och inspirerande plats, och funnit en (mer eller mindre) förstående kvinna, skulle mästerverken infinna sig. Det gjorde de inte. Visionen sammanföll inte med det skapade. Tavlorna dög nog åt de flesta, men inte åt honom. Gallerier ville ställa ut honom, men gång på gång sköt han upp den saken.
