Ibland är verkligheten mer fantastisk än myten. Hågahögen visade sig vara för gammal för att kunna vara den sista viloplatsen för en vikingatida kung Björn, och i stället avslöjade den att man i Mälardalen redan för 3 000 år sedan hade vidsträckta kontaktnät. Håga kan mycket väl ha varit hjärtat av ett maktcentrum.

Exakt hur många forntida gravhögar som finns i Sverige är svårt att säga, då de oftast ligger i anslutning till gravfält och då räknas till dem. Men det finns hundratusentals registrerade forntida gravar. Några av dem är relativt okända för den stora allmänheten, men det finns också större, som har sina egna legender. En av dem är Hågahögen, som också ofta kallas Kung Björns hög, belägen i Hågadalen strax väster om Uppsala.

Denna monumentala gravhög, 7 meter hög och 45 meter i diameter, var länge kopplad till en kung Björn i den folkliga traditionen. Det fick till följd att man trodde att högen var betydligt yngre än vad den skulle visa sig vara. Den svenska forntiden lider ingen brist på mer eller mindre mytologiska kungar vid namn Björn, och denna gravhög ska inte förväxlas med Björn Järnsidas hög, som även den är belägen i Uppland. Vilken Björn som man trodde skulle ha fått sin sista viloplats i högen är därför inte helt klart, men han ansågs ha levt på 800-talet och populariserades inte minst av Olof Rudbeck d.ä. när denne på 1600-talet var del av den rörelse som ville ge Sverige en historia fylld av hjältar och deras dåd. Dessa antaganden förutsatte att högen var vikingatida. Ett första utgrävningsförsök gjordes under det sena 1600-talet, men om man hoppades hitta skatter och kunna bekräfta kung Björns existens så blev man besviken. I stället konstateras i ett samtida återgivande av expeditionen att ”fant man icke annat än jord, sten och grus, eftersom man ej grov in till det innersta av högen”.