Vi har i decennier hört universitetslärare slå larm om studenter som vägrar att läsa böcker och som har svårt att skriva på begriplig svenska. Universitetslärarna vet inte vad de ska göra, eftersom problemets ursprung ligger i grundskolan och inte högre upp. När det gäller grundskolan har vi bestämt att vi inte kan kräva av elever att de arbetar på lektionerna eller att de gör läxor, med argumentet att alla har ”rätt” till utbildning. Eleverna har alltså rätt till utbildning, men inte skyldighet att ta till sig den.
Håller vi på att bli ett land av funktionella analfabeter efter att ha varit ett av de länder i världen som var tidigast med allmän läskunnighet? De nya Pisasiffrorna visar att Sverige liksom andra rika västländer sjunker i läsförståelse bland 15-åringar. En grupp på runt 30 procent med extremt låg läsförståelse har uppstått. Det är elever som kan läsa, men inte vill läsa mer än enstaka ord och korta meddelanden. De väljer i stället en muntlig kultur som delvis kommer via skärmar, och tar in information genom tal och personlig förmedling snarare än intellektuellt och rationellt genom text.
En annan trend som syns i Pisa är att även de duktigare eleverna har sjunkit i läsförståelse. De som ska bli våra ingenjörer, läkare och entreprenörer läser mindre. Det har skapats två nya termer på engelska för att beskriva vad som skett: Färre elever använder deep reading, djupläsning. De saknar ordförråd, allmänna kunskaper och vana vid koncentrerad läsning, och detta gör att de blivit mindre skickliga på att tolka en text. Som om inte det vore nog värjer de sig mot krav på läsning av längre texter, long format reading. Vissa börjar inte ens läsa långa texter, utan letar efter en sammanfattning. Just nu pågår ett ”fyrahundraordskrig”: unga undviker texter som är längre än 400 ord. (Den här texten är drygt 600 ord.) På engelska är uttrycket the 400 words war, en lek med namnet på ett medeltida krig mellan England och Frankrike, the 100 years war.
